"Burmas väg till socialismen"

Jag hade just landat i Rangoon – det var i maj 1987 – och efter en hel del grubblande och diskuterande tullmännen emellan, hade man kommit fram till att jag nog kunde ta med mig mina båda kameror och en massa film utan att det behövdes några extra papper… (Jag brukar ha tur med tullarna!) Väl utanför ankomsthallen – där jag som sed var på den tiden, hade sålt mina två flaskor Johnny Walker med god förtjänst – hittade jag en taxi som såg ut som den hade hämtats direkt från bilskroten…

– Vart vill du åka? undrade chauffören.

– Till Strand Hotel, svarade jag, eftersom det var det enda hotell jag kände till.

Väl framme vid hotellet fick jag ett något svävande svar på frågan om de hade ett rum ledigt. Efter lite funderande kom de dock fram till att det fanns ett rum, men… air conditionern fungerar inte i det rummet – men det finns en takfläkt.

– Never mind, sa jag. Jag tar det!

Det visade sig givetvis när jag kom upp till rummet, att fläkten inte heller funderade. OK, sa jag till mig själv, jag ska ju bara vara här på natten, och jag kan ju ha fönstret öppet.

Det hade redan hunnit bli mörkt, och jag kände en dragning mot matsalen och fantiserade om en stor, kall öl och något läckert tilltugg.

Strand är ju ett av de klassiska hotellen i Sydostasien, och även om det var ganska förfallet vid denna tid, gjorde matsalen mig inte besviken. Menyn var också imponerande, och jag beställde genast en stor kall öl och inledde ett seriöst studium av menyn.

– Jag är ledsen, sa kyparen, men det finns ingen öl... Och när han mötte min oförstående blick, invecklade han sig genast i en lång förklaring om importkvoter för korn, och sa att årets kvot för ölbryggning redan var förbrukad, osv.

Så det fick bli mineralvatten. Och så försökte jag beställa mat – med snarlikt resultat! Efter att ha försökt med tre olika rätter, gav jag upp, och frågade i stället kyparen vilka av de otaliga rätterna på menyn som faktiskt fanns. Han pekade på tre, och jag valde en av dem.

Efter middagen tog jag en promenad, och konstaterade genast att det fanns andra restauranger i grannskapet. Jag gick in i den som låg närmast och frågade om de hade öl.

– Naturligtvis! svarade de – och såg på mig som om jag frågat något riktigt dumt!

– Men hur kan det komma sig att Strand Hotel inte har öl? frågade jag mannen – och fick min första lektion i burmesisk socialism:

Strand Hotel är statligt, fick jag veta, och bryggeriet är också statligt. Därför måste det statliga bryggeriet leverera öl till det statliga hotellet till ett fastställt pris. Och det är ingen bra affär för dem som sköter bryggeriet. Om de i stället säljer sin produktion till privata näringsidkare kan de ta ut ett högre pris och stoppa mellanskillnaden i egna fickor!

Klart som korvspad! tänkte jag, och insåg att den där föreläsningen om förbrukad importkvot för spannmål som jag fått från kyparen givetvis var den version bryggeriet gett hotellet som motivering varför de inte kunde leverera öl till dem.

Det var min första kväll i Burma, och när jag återvände till mitt hotellrum hade jag fått en hel del att fundera över. Jag kom ihåg den där frasen om ”Burmas väg till socialismen” – och undrade över när den egentligen togs ur bruk – och glömdes bort.

__________

Bilden av Sandamuni-pagoden i Mandalay, överst, är från mitt besök i maj 1987.

Och bilden nedan (som inte är min) visar munkar i Mandalay som demonstrerar i hällande monsunregn.