Ibland har jag funderat över om man har rätt att vara stolt över sina barn. Riktigt lika tokigt som att vara stolt över en idrottsmans prestationer för att han kommer från samma land är det väl inte, men det tycks mig att man som far har bidragit med så lite! Ett paket gener som man inte komponerat är ju inte mycket att skryta med, och efter de första åren är det kompisarna, Hollywood och TV – och kanske i någon mån skolan – som tar över.
Det känns faktiskt riktigt snopet att de där första åren som ger föräldrarna så mycket glädje, försvinner ner i minnets bottensats. Mina tidigaste, mycket vaga minnen är från treårsåldern, men från fyra är de mycket tydliga.
Pojken på bilden överst är min yngste son, när han är ett år gammal.
Jag minns givetvis varje detalj från mina barns födelse! Min äldste son missade jag dock med en timme, eftersom sjukhuset i Bangkok missade att ringa mig, vilket de lovat. Jag hade tagit den blivande mamman till sjukhuset därför att jag ansåg att det var dags – jag hade konstaterat att barnet vänt huvudet nedåt några dagar innan, och nu kunde man inte känna huvudet längre... Men på sjukhuset sa man att det inte var dags riktigt ännu och skickade hem mig, och jag tänkte att det är ju de som är experterna...
När min dotter föddes året därpå var jag med, men bara som åskådare.
Sen gick det åtta år, och när det var dags för den här pojken att komma till världen hade rutinerna ändrats, och förlossningsläkaren räckte över saxen till mig som om jag varit en landshövding som skulle inviga en bro, eller något liknande!
Det var alltså den 25 januari, och snön drev över Husebyslätten, så att man inte kunde se vägen den där kvällen. Jag körde fort, med reflexerna på pinnarna vid vägkanten som enda ledning, och vi var framme på sjukhuset med en dryg timmes marginal, visade det sig. (Det var ju före mobiltelefonernas tid, så vad som hänt om vi fastnat i snön, har jag ingen aning om!)
Nu klippte jag i alla fall navelsträngen under ordnade förhållanden, och badade den lille krabaten!
Lycka kommer inte i större förpackning än så!
På Mt Blanc
Vi lyssnade ofta på musik tillsammans när han var liten, och han somnade vanligen i min famn. Han hade redan som ettåring en bestämd uppfattning om vad han ville höra, och när vi var ute och promenerade nynnade han ofta melodislingor ur sådant som han gillade. Jag talade om för honom vad det var jag spelade, så han kunde beställa vad han ville lyssna till.
Det blev mycket Monteverdi. ”Vill ha Montemerdi”, sa han – redan innan han lärt sig att säga ”jag”.
En dag fick han tag på fjärrkontrollen till teven, och trycket på en knapp – och hamnade i fjärde satsen av Berlioz' Symphonie fantastique – den som har titeln ”Marsch till avrättningsplatsen”. Det gjorde honom mycket lycklig! Men när han gjorde ett nytt försök senare hamnade han i en nyhetssändning, och blev mycket besviken. Han kunde inte fatta vad som var fel!
En hög ungar Jag skulle givetvis kunna skriva en hel bok om den här pojkens första år. Alla föräldrar tycker givetvis – med rätta – att deras barn är speciella, men barn kan vara speciella på olika sätt. Just den här killen förvånade mig ibland.
En dag när vi körde förbi ett av de till synes ändlösa fälten på Skåneslätten och han såg två enorma traktorer plöja ett fält, frågade han mig plötsligt:
- Pappa, kan man säga 'traktorerna'?
- Javisst, om det är flera, svarade jag.
- Det kan man säga! sa han då mycket belåtet.
Det är enda gången som jag minns att jag hört ett litet barn ställa en fråga om grammatik!
En annan dag meddelade han mig stolt från baksätet på bilen:
- Pappa, nu kan jag nästan allt!
Som tvååring i Peterskyrkan sammanfattade han sina intryck i två kommentarer till byggnaden:
- Wow, högt tak! och
- Wow, snyggt golv!
Sen hittade han en flicka som var mycket pratsam, men talade ett språk som han inte förstod. (Det ligger nog i generna!) Han tittade förundrat på henne, medan hon glatt pladdrade vidare. Han såg frågande på mig – det var en ny erfarenhet - men jag kunde inte hjälpa honom! Men efter ett par minuter spelade detta med språket ingen roll!
Så, när han var lite över två år, fick hans mamma för sig att flytta iväg med honom – långt bort!
Det blev mycket resande för oss, men att resa tillsammans är inte något dåligt sätt att umgås!
En dag berättade han för mig att hos mamma hade han fått en egen säng.
- Du kan få en egen säng här hos oss också, sa jag till honom.
- Jag vill inte ha någon säng, sa han. Jag vill sova på din arm!
- Då blir det så!
Viareggio, sommaren 1990
Fotboll med syskonen i Lucca, 1991
Thailand, 1992
Idag fyller han år, och när jag tänker på honom är jag stolt som en tupp!
Och för mig återstår bara att ropa från toppen av denna elektroniska gödselstack:
2 kommentarer:
jag tror säkert att du haft mycket mer inflytande än du vet, och med all rätta kan vara stolt. =)
Mer än jag vet... Just det - man kan aldrig veta!
Som gammal gubbe funderar jag en hel del över vad min egen far betytt för mig, och inte heller det kan jag veta!
Skicka en kommentar