onsdag 20 maj 2009

Slutet för tigrarna




I Colombo har man dansat på gatorna de senaste dagarna. Man viftar med flaggan, ser jag på BBC, och om det är uttryck för glädje över slutet på ett inbördeskrig som varat i ett kvartssekel, kan jag mycket väl förstå det.

Det har varit ett skitigt litet krig, lika undanglidande på slagfältet som obegripligt när det gäller underliggande orsaker. Tamilerna diskrimineras och vill ha ett eget land, säger man, och visst är det en del i det hela, även om det inte är mer än en liten bit av sanningen.


Samtidigt ser man tamiler som lever i Colombo göra karriär och inneha höga befattningar. På ytan förefaller det okomplicerat. Samma obstinata nationalism finns på båda sidor, men någon etnisk konflikt i egentlig mening är det knappast, och när jag frågat folk i Sri Lanka vad de slogs om, fick jag undanglidande svar. Man slogs för att man slagits så länge, och tycktes inte riktigt veta varför.


För åtta år sedan när jag var i Abu Dhabi sprängde LTTE halva flygplansflottan tillhörande Sri Lankan Airways på flygplatsen i Colombo. Jag var precis på väg dit, och blev sittande i Abu Dhabi i fem dagar, innan jag gav upp och flög hem till Bangkok.


Det var en av ”tigrarnas” mest dramatiska attacker. Den visade deras förmåga att slå till mot landets viktigaste knutpunkter i hjärtat av de hårdast kontrollerade säkerhetszonerna, och tillfoga regeringen och armén en svidande prestigeförlust. Och för två år sedan flygbombade tigrarna Colombos utkanter. Sedan vände det.


LTTE – The Liberation Tigers of Tamil Eelam – har den dubiösa äran att ha uppfunnit bombbältet, vilket de tränade barn – företrädesvis småflickor – att använda. Självmordsbombarna hade sin egen avdelning inom rörelsen – de s.k. ”svarta tigrarna”.


Medan man dansat på gatorna i Colombo har grupper av tamiler fortsatt att demonstrera utanför parlamentet i London under LTTE-flaggan och porträtt av Velupillai Prabhakaran. Först vägrade man att acceptera att han dödats, men när det bekräftats grät man öppet.



Man blir förstummad! Hur man kan sörja en man som Velupillai Prabhakaran övergår min fattningsförmåga!

Att man romantiserar en nationalistisk rörelse på tryggt avstånd kan jag kanske till nöds förstå åtminstone i teorin (om jag anstränger mig lite) men ingen retorik om diskriminering av tamiler under singhalesiskt styre kan ens för ett ögonblick dölja de skrämmande dragen hos denne fullständigt hänsynslösa maktmänniska, som skickat ut småflickor som självmordsbombare!


Den här platsen på Galle Road i Mt Lavinia, strax söder om Colombo, passerade jag varje dag på min dagliga promenad till Cargills supermarket, våren 2001, när jag bodde i ett hus ett par kvarter härifrån i tre månader.



4 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Den stora och oroande frågan nu är väl vad som händer med alla flyktingar som hamnat i läger? Vad tänker regimen göra med dem?

Annars är det konstigt att en rörelse som Tigrarna, som till och med hade flott- och flygkapacitet, kunde fullständigt säcka ihop på ganska kort tid. Kan det vara en indikation på att det var mest en militär rörelse utan stabil politisk bas?

Carl Jacobson sa...

I agree with you, and the task to integrate the Tamils into the society is indeed a challenge.
How do you monitor the activities of hard core Tigers without creating a system that resemble the conditions under which the Tamils have lived all those years?

I don't really think the Singhalese dominated government is capable of doing it, and I don't believe they will let the UN do it.

I can see no other way than puting the Tamil camps under UN supervision.

Under ytan.. sa...

Har läst och håller med men jag vet för lite om det för att kunna ha en åsikt.

Därför kändes det mycket märkligt att besöka min vän Pers familj, sonen Ravi och frun Rumila, i samband med sonens 1-årsdag, vilket också sammanföll med dödsdagen av Prabakharan. Frun är givetvis från Sri Lanka men jag visste inte vilken sida hon var på, så det var bara att helt enkelt inte nämna det som hänt. Lite tråkigt att inte få en äkta lankes perspektiv när det ligger inom håll. Som många andra är hon uppvuxen i London så först är hon kanske britt.

Carl Jacobson sa...

Jo, visst kan det där med nationell identitet vara lite känsligt ibland,med alla påhängande politiska komplikationer

I Sri Lanka är religionen det som avslöjar vilken folkgrupp en person tillhör. Man kan inte se på folk om de är tamiler eller singhaleser, men tamilerna är vanligen strikta hinduer, medan singhalesiska majoriteten är theravadabuddhister.

För att det sedan inte ska bli alldeles för enkelt, så är de ca 3.2 miljonerna tamiler antingen ”ceylontamiler” som bott här i många generationer, eller ”indientamiler” som är ättlingar till de arbetare som de brittiska herrarna importerade. De två grupperna är ungefär lika stora. De allra flesta är hinduer, men de har inkompatibla kastsystem och har normalt ingenting med varandra att göra.