måndag 23 februari 2009

Hjältar, helgon, martyrer - III

Om man korsar Victoria Street från Westminster Abbey, hamnar man på Parliament Square, och i någon mening kan det kanske tyckas att man också byter det andliga perspektivet mot det världsliga eller politiska, även om de överlappar. Här står nämligen hjältarna på rad kring en fyrkantig gräsmatta – en lång rad gubbar av mycket varierande ursprung. Och de har alla det gemensamt, att de är politiker.

Nu är ju detta med att vara hjälte inte heller alldeles enkelt. Hjälteglorian bleknar med tiden, och vissa hjältar förvandlas till skurkar i ett längre historiskt perspektiv. Andra glöms helt enkelt bort. Hur många kommer idag ihåg Sir George Peel eller den 14e earlen av Derby, bara för att nämna två av dem som står staty här?

Om man utgår från medias språkbruk, så finns det idag två kategorier av hjältar. Ordet används numera för brittiska soldater som dödats i Irak eller Afghanistan. ”De dog för sitt land”, sägs det.

I vilken mening en brittisk soldat som dödats i Irak kan sägas ha dött för sitt land förklaras aldrig. Men den där grumliga soppan på religion och patriotism har nog också ett rejält inslag av nostalgi för imperiet. Tanken på martyrskap finns givetvis också i bakgrunden.

Den andra kategorin som kallas hjältar är givetvis idrottsmännen, och guldmedaljörerna från OS i Beijing fick sina OBE och MBE av drottningen nyligen.

För den som inte är britt är det givetvis rätt komiskt. Att dubbas till riddare och bli medlem av the Order of the British Empire långt efter att imperiet förlorats, är bara ytterligare ett exempel på hur man lever i det förgångna.

Det senaste tillskottet på Parliament Square är Nelson Mandela. Han står i sydvästra hörnet närmast Westminster Abbey. När statyn avtäckts hörde jag en konstkritiker säga att det ser ut som han visar hur stor fisk han fått, men gesten är ju typisk för Mandela. ”Mandela är inte felfri”, sa Desmond Tutu i ett tv-program nyligen. ”Man kan kritisera honom för hans dåliga smak när det gäller skjortor!”’

För mig som minns rättegången och livstidsdomen för ”sabotage, förräderi, och konspiration att begå våldshandlingar” 1964, är det med en känsla av förundran jag passerar den där statyn, och jag kan inte låta bli att tänka att han idag skulle stämplas som terrorist. I stället ser vi världens ledare köa för att bli fotograferade tillsammans med Mandela. Historien har verkligen sina ironier!

Diagonalt över gräsmattan, i hörnet närmast parlamentet, står Winston Churchill (bilden överst). Det är i mitt tycke den konstnärligt bästa statyn. Som nationalhjälte är han fortfarande sakrosankt – eller näst intill. Jag återkommer till honom i ett senare inlägg.

Promenerar man vidare några kvarter norrut till Trafalgar Square, står Lord Nelson på en absurd femtio meter hög pelare. Det är som om man försökt lyfta upp honom till himlen. Hans hjältestatus i döden är säkrat – Napoleonkrigen kommer knappast att bli kontroversiella. Men i livet var han socialt utfryst pga. sitt skandalösa, mångåriga förhållande med lady Hamilton, som han fick två döttrar med. När Sir William Hamilton dog 1803, flyttade Nelson ihop med Emma Hamilton, trots att han fortfarande var gift. Det var givetvis ett monumentalt etikettsbrott i det tidiga 1800-talet.

Nelson har hamnat i dåligt sällskap. Till höger om Nelson står Major General Sir Henry Havelock. Han är en sådan där hjälte som man blundar för idag – en riktig imperialistisk krigare, som slogs för imperiet i Persien, Afghanistan och Indien. Texten på sockeln nämner ”kampanjen i Indien 1857”.

Vem som ska betraktas som hjälte kan vi nog inte enas om idag. Jag vågar ändå profetera att Tony Blair aldrig kommer att stå staty på Parliament Square.

Närmast parlamentet pågår fortfarande den demonstration mot Irakkriget som han försökte få bort med hjälp av lagstiftning. Han smugglade lagen genom parlamentet som ett tillägg till the Serious Organized Crime Bill. Men laglorderna beslutade att lagen inte kunde tillämpas retroaktivt, så demonstrationen fortsätter.

Den har snart pågått i sex år nu!

Mandelastatyn syns i högra kanten av bilden, som jag tog den 3 februari.


4 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Det skall bli intressant att läsa om Churchill. Var det inte han som lät gasa ihjäl kurder flera år innan Saddam Hussein ens var född? Och det är väl inte det enda frågetecknet i hans karriär. Skall bli intressant att läsa fortsättningen.

Naturligtvis dör inte de brittiska soldaterna "för sitt land". Möjligen kan man säga att de dör för att Tony Blair och hans ministrar (inklusive Gordon Brown) var/är rent ynkliga. Eller att de dör för att de inte hittat någon annan sysselsättning. Vad jag hörde på nittiotalet (bekräftat av en rekryteringsofficer i en radiointervju) så var de flesta soldaterna i brittiska armén folk som kom från fängelserna och inte kunde få andra jobb.

Carl Jacobson sa...

Jo, Churchill tyckte att gas var ett förträffligt vapen, men han förespråkade tårgas.

Huruvida britterna verkligen använde gas mot kurderna är en historisk stridsfråga, men vi vet ju att de använde gas i första världskriget.

Att "de flesta" brittiska soldatera skulle vara fängelsekunder tror jag inte på.

Att vara soldat idag är oftast ett specialistjobb som ställer höga krav på individen, och sådana där kanonmatssoldater som skickas till frontlinjen har ingen plats i dagens krig.

Einar J sa...

Statyn av Mandela i London påminner mig om att jag också sett honom som staty - i Sydafrika. Det var i den stad som finanskretsarna byggt upp utanför Johannesburg - Sandton heter den - sedan maktskiftet och de vitas flykt från Johannesburg. Paradoxalt nog står han staty just där (och säkert på flera andra platser också). Paradoxalt är väl också att en person står staty lite varstans i världen innan personen ifråga dött. Torde vara unikt?
Jag såg också på ett utmordentligt fint museum i Johannesburg ägnat apartheidpolitikens historia, bland annat i videor med gamla tv-inspelningar, att Mandela inte uteslöt våldsutövning i kampen för de svartas rättigheter. Du har förmodligen rätt, han skulle ha stämplats som terrorist i dagens läge.
Samtidigt var och är han ju en ledargestalt som man åtminstone med dagens historiska perspektiv på honom skulle önska fler folk i armod och förtryck.
Vad skulle en Mandela ha kunnat göra om man tänker sig honom i stället för t ex Arafat?

Carl Jacobson sa...

Att placera Mandela in en annan kulturell miljö är givetvis ett komplicerat tankeexperiment, men visst kan man ställa frågan.

Men om man får önska sig något, så kan man väl önska att Afrika fick lite fler ledare som Mandela...

Att har står staty redan i livet är nog precis så unikt som du påpekar. Tanken slog mig när den här statyn avtäcktes, och jag har inte kunnat komma på något annat exempel.