onsdag 17 december 2008

Också en 35-årsdag


Givetvis borde jag fira denna dag i Bangkok, men som omständigheterna nu är, så befinner jag mig fortfarande i London. Det är snart jul, vädret är småkallt och soligt, och jag har inte mycket att klaga på!


Men jag tar ändå fram de där bilderna som jag tog för precis 35 år sedan, och sedan blir jag sittande med dem, och funderar lite över alla åren som gått.


Jag har bara några få bilder från de där första dagarna i Bangkok, och den översta är tagen från min hotellbalkong några timmar efter min ankomst. Hotellet låg strax söder om gamla Stadion, där det nu finns en skytrainstation och Maboonkrong Shopping Centre. Byggnaden vid horisonten med schackrutig fasad är Mandarin Hotel på Rama IV Road, som väl finns kvar. Annars är det inte mycket som kan kännas igen här idag. (Klicka på bilden för större format!)


Bangkok 1973 – vilket äventyr det var!


Det var min första internationella flygresa, och det var långt innan direktflyget från Arlanda. Min resa började som en inrikesresa från Visby till Bromma med Linjeflygs Metropolitanplan. (Jag skrev om det här alldeles i början av min blogg.)


Sen blev det SAS till Kastrup, och Aeroflot till Moskva. (Jag har tyvärr inte hittat något foto på de där ryska flygplanen, som hade en mycket speciell design, med fyra motorer som satt baktill på flygplanskroppen.) I Moskva fick jag sedan vänta fyra timmar på anslutningen till Bangkok, som också mellanlandade i New Delhi. Thailand var väldigt långt bort 1973!


Jag hade givetvis ingen aning om att jag landat i Bangkok på 70-årsdagen av bröderna Wrights flygtur, som varade 12 sekunder och mätte 36,57 meter. Och inte hade jag en aning om att Bangkoks flygplats (Don Muang) skulle bli den flygplats i världen där jag skulle komma att resa in eller ut flest gånger under de följande åren – 67 gånger, för att vara precis!


Mycket har hänt under dessa år, och man ser inga vattenbufflar på vägkanten längre när man åker in till stan!

Men framför allt hade jag ingen aning om att man kunde bli förälskad i ett land, i ett folk, i en kultur!


Jag vet precis när det hände! Det var den första kvällen, och solen hade just gått ner, när jag tog en promenad i omgivningarna. Vid Siam Square möttes jag av fantastiska dofter från gatuförsäljarnas vagnar, och då visste jag genast att jag var fast! Jag spenderade kvällen där med att gå från den ena försäljaren till nästa och prova allt det nya!


Jo, det var nog maten som förförde mig, precis som talesättet säger – fast det var landet och inte en kvinna som låg bakom förförelsen.


På min andra dag i Bangkok tog jag en lång promenad. Jag passerade Wat Suthat, som blev det första buddhistiska tempel jag besökte. (Bilden är tagen den 18 december 1973.) Sedan gick jag vidare till Wat Phra Kaew, där man vid denna tid kunde flanera in genom östra porten tillsammans med de thailändska besökarna. Det var långt innan turisterna tog över platsen, och det var fortfarande gratis.

Mina tre veckor i Bangkok gick givetvis alldeles för fort, och jag ägnade nog en hel del tid att fundera över hur jag skulle kunna stanna. Men det gick ju inte - min biljett var inte ombokningsbar. Så
jag hyrde mig ett litet hus vid Khlong Phra Khanong efter nyår - och flög tillbvaka till Sverige, sa upp lägenheten och gjorde mig av med de mesta av mina tillhörigheter.

Åtta dagar senare var jag tillbaka i Bangkok.


De här husen står där Khlong Phra Khanong grenar sig och blir Khlong Tan till vänster. (Jag har placerat de här bilderna på Google-kartan, för den som är nyfiken.)






Jag åkte till mitt hus med båt från bron vid Sukhumvit Road. Det här är min hållplats vid Wat Ton Sai i januari 1974.


Och det här är en bild tagen från mitt fönster.


Jag har ingen bild på huset, men det här är från mitt kök.






















Och det här är Bangkok idag...
















________________________

Dagens citat:

No flying machine will ever fly
from New York to Paris.


-------------------- Orville Wright


t


4 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, det är märkligt hur decennierna går - och korten bleknar!
Vackra bilder, framför allt från flodmiljön. Åker man inte båt till den där adressen på samma sätt längre?
Köket ser dock närmast ut som ett badrum... :-)

Carl Jacobson sa...

Jo, visst använder man kanalerna också idag - särskilt i rusningstider, när trafiken på gatorna står stilla. De där kanalbåtarna trafikerade rutten när jag kollade sist - för fem år sedan nu redan...

Visst användes mitt kök också som badrum av den lille krabat som ingick i mitt hushåll vid denna tid, men badrummet är faktiskt dörren i bakgrunden.

Unknown sa...

Det finns saker att älska med Bangkok fortfarande, men som sagt jag fasar lite för khlongutvecklingen. Visst önskar man folk där en högre levnadsstandard, men de höghus som byggs där nu känns inte som att de hör hemma där..

Antagligen har varje generation sitt sätt att förhålla sig till Bangkok o Thailand.

Min förälskelse var nog precis som du sa också landet. En kvinna kom först senare.. Men på vägen in från flygplatsen tittade en otrolig skönhet med utsvängda jeans in i taxin där jag satt och log the biggest smile of Siam..hon måste bidragit på något sätt.

Tack igen för intressant läsning

Carl Jacobson sa...

Nedsmutsningen av khlongerna är väl en lika oundviklig som ohygglig konsekvens av Bangkoks expansion, antar jag, och nivån av nedsmutning inne i stan har ju passerat den gräns där vattnet liknar spillolja på vissa platser.

Det finns givetvis inte någon praktisk lösning på detta problem, och stadens tillväxt måste ju stoppas!

Nu tvivlar jag ju på att något sådant är på gång. Stan kommer säkert att fortsätta att växa ända till den dag när den oåterkalleligen sjunker i havet! Man kan ju inte lösa problemet med att gjuta nya gator över de gamla i oändlighet! (Eller - kanske kan man det - om man är envis nog?)