Att vräka en gud

Det var givetvis maoisternas valseger för snart två månader sedan som fick mig att återvända till bilderna och minnena av Nepal.

Nepal är ett ytterst fattigt och hopplöst efterblivet land. Det är också en av världens stora miljökatastrofer. Avskogningen i Himalaya har lett till en fruktansvärd jorderosion och orsakat regelbundna översvämningar i områden som ligger nedströms. Det fina dammet som ständigt hänger i luften retar slemhinnorna, och alla går omkring och snörvlar som om de vore förkylda.

Det politiska livet har länge varit en berg-och-dalbana utan motstycke. En absolut kungamakt och ett ytterst splittrat politiskt etablissemang, som inte har klarat av att genomföra ens de mest nödvändiga reformerna, har inte bara lett till en permanent politisk kris, utan också till ekonomisk under- utveckling. Nepal är hopplöst i otakt med den moderna världen, och ett av jordens fattigaste länder. Till stor del är man beroende av bistånd, och det strategiska läget har lockat många biståndsgivare: Japan, Kina, Indien, USA (och tidigare Sovjetunionen) och givetvis diverse FN-organ har hållit landet nätt och jämt över den ekonomiska katastrofnivån.

Turismen har också varit en viktig inkomstkälla, även om den är liten. (Den lilla thailändska ön Phuket har som jämförelse nästan tjugo gånger fler besökare än Nepal.)

När den nepalesiske kronprinsen massakrerade kungafamiljen – och sedan tog livet av sig – för 7 år sedan, var kungens yngre bror Gyanendra inte hemma. Som enda överlevande medlem av kungahuset gjordes han, efter viss tvekan, till kung. Han var känd som framgångsrik affärsman (te, tobak, turism m.m.) och motståndare till demokratiserings- strävandena, och hans lämplighet framstod som ytterst tveksam. Under det första året vid makten höll han sig i bakgrunden, men i oktober 2002, sedan parlamentet upplösts, såg kungen chansen att återta makten. Hans ambition var att göra slut på det maoistiska upproret, men vad som följde var en ojämn kamp mellan kungen, det splittrade politiska etablissemanget, och den maoistiska gerillan. För två år sedan blev krisen akut. Maoisterna genomförde då attacker utanför Kathmandu, och i april 2006 beslutade sig kungen för att ”återlämna makten till folket”. Men någon direkt lösning på den politiska krisen medförde detta inte.

No longer "Royal"

Att landet skulle bli republik har dock varit klart länge. Redan förra året togs principbeslut i frågan. Kungens apanage drogs in, och ordet ”Royal” avlägsnades från officiella institutioner. Nya sedlar trycktes, där kungens bild ersatts med Mt Everest. Kungen fanns dock kvar som ett spöke i vattenstämpeln - nödtorftigt täckt med en blommande rhododendron - eftersom man använt sig av det papper man hade i lager …

Exkungen Gyanendra rattar numera själv sin Mercedes.

Men hur gör man sig av med en kung som har anspråk på gudomlighet?

Den avskydde exkungen Gyanendra har inte accepterat sin förlust. Att det ”maoistiska” kommunistpartiet blev största parti i valet (220 mandat) medan det rojalistiska partiet nästan utraderades (4 mandat) räckte inte för att han skulle inse att monarkins tid definitivt är ute. I stället har han kommit med ”förhandlingsbud” om att få vara kvar i en ”religiös och kulturell” roll, vilket i princip skulle innebära något slags konstitutionell monarki.

Som svar uppmanades han att abdikera.

Att acceptera den historiska utvecklingen och abdikera med stil hade givetvis varit ett bättre alternativ för alla inblandade. Nu blev det i stället det nyvalda parlamentet som den 28 maj med 560 röster mot 4 avsatte kungen och beordrade honom att lämna palatset.

Valets segrare: maoisternas ledare "Prachanda".

Exkungen fick ytterligare 14 dagars respit, eftersom hans spåmän måste fastställa en lyckosam dag för flytten, och idag meddelas att han fått tillstånd att ”tills vidare” bo i ett annat palats utanför Kathmandu. Det ryktas om en press- konferens i samband med att han lämnar Narayanhiti-palatset vid 17-tiden idag.

Vad kungen har up his sleeve är omöjligt at veta. Det har spekulerats om att han funderar över att gå i frivillig exil i Indien, där han sägs ha anhängare i hindu-extremistiska kretsar. Också i Nepal har han stöd av små grupper av extremister som inte tvekat att använda sig av bombningar och andra terrormetoder.