Bland mina bilder från Nepal fann jag denna bild från Pokhara. Den är tagen från det lilla hotellets takterrass, där jag satt och läste ett par timmar varje morgon.
Eftersom jag hör till kategorin som alltid bär omkring på en bok, så besökte jag den lilla bokhandeln i skjulet på bilden, där man sålde böcker som turisterna lämnat efter sig på hotellen. Det var en ganska deprimerande samling böcker – i huvudsak vad man kallar pulp fiction – men bland dem fanns en tjock volym med Nietzsche i urval, som jag genast köpte. Så kom Nietzsche att bli min följeslagare under resten av vistelsen i Nepal, då för 21 år sedan.
Här på taket läste jag för första gången Beyond Good and Evil. (Det var givetvis en engelsk översättning jag fått tag på!) Och där hittade jag ett stycke som jag tyckte kunde ha varit skrivet med tanke på Nepal:
The great ladder of religious cruelty has many rungs, but three of them are the most important. In earlier times, people offered their god sacrifices of human beings, perhaps even those whom they loved best: to this group belong those first sacrifices of all prehistoric religions, and also Emperor Tiberius’ sacrifice in the Mithras Grotto on the Isle of Capri, that most terrifying of all Roman anachronisms. Later in humanity’s moral epoch, people sacrificed to their God the strongest instincts that they possessed, their ‘nature’; this is the celebratory joy that shines in the terrible glance of the ascetic, of a man living rapturously contrary to nature. Finally: what was left to sacrifice? Didn’t people finally have to sacrifice everything comforting, sacred, curative, all hope, all faith in hidden harmony, in future bliss and justice? Didn’t they have to sacrifice God himself, and out of self-directed cruelty, worship stone, stupidity, heaviness, fate, nothingness? To sacrifice God for the sake of nothingness – the paradoxical mystery of this final cruelty has been reserved for the generation that is just now emerging – and all of us already know something about it.
Annapurnamassivet med Macchapuchare till höger. (Klicka på bilderna för större format.)
Så, Nietzsche blev mitt sällskap under långa vandringar i Pokharas omgivningar. Jag besökte ett tibetanskt kloster norr om stan, och jag strövade ganska planlöst omkring och tog dagarna som de kom. Det skulle inte falla mig in att följa någon organiserad grupp. Jag skulle bara bli störd och irriterad. Vandringarna skulle förlora sin kontemplativa kvalité med annat sällskap än en bok.
Maccapuchare - "Fishtail Mountain" och Annapurna (nedan).
Pokhara och Phewa Thal
En kväll låter jag mig övertalas att köpa en biljett till ett folkdansuppträdande på ett av de exklusivare hotellen. Man färjades dit över ett vattendrag i mörkret. Hotellet ser inte märkvärdigt ut, men detta är långt från allfarvägarna! I receptionen har man satt upp amatörfoton från berömda personers besök. Jag känner igen Hollywood-stjärnor som Sylvester Stallone. Och så förstås Henry Kissinger.
Folkdanserna var ungefär som folkdanser bruka vara. Och dräkterna var färggranna och lockade till fotograferande. Dansösen på bilden såg att jag fotograferade henne under dansen.
Hur hanterar man en sådan situation?
De som känner mig kommer nog inte att tro mig, men jag log tillbaka – och låtsades att jag inte förstod!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar