torsdag 1 april 2010

Tenebræ



Det drar kallt i London, och våren avancerar i snigelfart. När jag går en runda kring kvarteret och tittar på de träd och buskar som jag brukar använda för att mäta vårens framsteg, konstaterar jag genast att de idag inte riktigt nått det blomningsstadium de befann sig i den 15 mars förra året, och redan den 22 februari 2008.



Det har varit en lång och kall vinter i Storbritannien, och de som har betalt för att hålla koll på sådant, kallar den en rekordvinter – den kallaste på 31 år.

Och precis när man kunde tro att det hela var över för denna gång, så drabbas Skottland av snökaos ytterligare en gång, med upp till 75 cm snöfall i höglandet.


Fastetriden kallas Lent på engelska. Fast ordet betyder egentligen ”vår” och syftar på att dagarna blir längre. (Från gammalengelskans ”lencten, lengten”.)


Jag var på tenebræ i Westminster Cathedral. I Sverige är de kanske mest de som är intresserade av gammal kyrkomusik som vet vad en trenebræ är, men jag ska försöka ge en kort beskrivning.

Ordet betyder ”mörker”, och det kan tyckas vara en märklig koppling till våren. Men det är ju ingen tillfällighet att påsken firas under våren, när naturen till synes uppstår från döden.

Tenebræ har firats i kyrkan sedan 600-talet, och var i princip tidebönenerna före gryningen, under skärtorsdag, långfredag, och påskafton (Matin/matutinus, efter Matuta, gryningens gudinna.) De bestod av psaltarpsalmer och läsningar från Jeremias klagovisor, i en kyrka som var upplyst enbart av en tenebræ – en speciell ljusstake med femton ljus, av vika ett släcktes efter varje psalm, tills ett enda ljus blev kvar. Det sista ljuset, som skulle symbolisera Kristus, doldes sedan bakom altaret för en stund, varefter det placerades på altaret, som en symbol för Kristi död och uppståndelse.


Firandet av tenebræ avskaffades 1955, som ett led i raden av liturgiska förenklingar, men det har kommit tillbaka i olika former på senare år.

Här i Westminster Cathedral hade man vänt alla stolarna mot mittgången och placerat stora ljusstakar i en rad från porten till koret. Kören, som denna kväll bestod av tjugo unga pojkar från katedralens skola och tio vuxna män, sjöng nerifrån golvet – först innanför portarna i väster, sedan från mitten av katedralen, och till sist ifrån koret – medan ljusen släcktes efter hand och mörkret bredde ut sig i katedralen.

Musiken var både klassik och modern, och växlade mellan den spanske tonsättaren Tomás Luis de Victoria (1548-1611) och skotten James MacMillan (född 1959). Till sist avslutades med Gregorio Allegris (1582-1652) berömda, niostämmiga tonsättning av Miserere mei (psalm 50), medan den fullsatta katedralen låg i mörker.


Allegris Miserere fanns på den första skiva med Westminsterkatedralens kör, som jag fick tag på i Malmö för många år sedan. Något liknande hade jag aldrig hört! Den inspelningen är från 1983 – drygt 20 år innan jag först satte min fot här.

På det skivomslaget fanns också den första bild från Westminsterkatedralen som jag sett - the Chapel of the Blessed Virgin.


Om det var en konsert eller en gudstjänst denna kväll fick väl var och en själv bestämma, men med en kör som denna, som utan problem fyllde den stora katedralen med sin sång, var det en stor musikupplevelse!

Det finns numera en rad bra inspelningar av olika tonsättningar av detta officium.

Tomás Luis de Victoria finns bl.a. med Westminster Cathedral Choir och The Tallis Scholars.

Carlo Gesualdo
finns i flera inspelningar, här med A Sei Voci

Och här kan man lyssna på början av Allegris Miserere

Här följer lite mer reklam:


2 kommentarer:

Einar J sa...

Jag hade gärna varit med!
Noterar också att orgelfestivalen bjuder på ett och annat spännande. Visste inte att någon vågat sig på att transkribera Mahlers femma för orgel, t ex.

Carl Jacobson sa...

Jo, man har en massa intressanta saker för sig här! Mahlers femma för orgel är bbara ett exempel.