tisdag 28 juli 2009

Tecken i skyn

”Århundradets solförmörkelse”, sa BBC och andra nyhetsmedier, och gav den stort utrymme, trots att den bara var synlig i Asien. BBC rapporterade från ombord på ett flygplan över Indien, där rika indier köpt sig parkettplats ovanför monsunens tjocka molntäcke. Och jag, som satt i ett soligt London där solförmörkelsen bara kunde ses på teve, påmindes om den solförmörkelse som inträffade i Sverige för 55 år sedan. Det är ett av mina tidigaste minnen, och jag var precis på dagen 4½ år gammal.

Det hände inte mycket i vår lilla by i Lappland, och detta med solförmörkelsen var en stor händelse! Vi barn var förvarnade, men visste nog inte riktigt hur vi skulle uppfatta det hela. Själv var jag fullt upptagen med att leka med grodyngel som jag fångat och hade i en glasburk med vatten från bäcken, som flöt förbi tomten precis utanför staketet på den södra sidan av huset. 日蚀, 嘉峪关, 甘肃, 中华人民共和国, 2008年8月1日
Förra årets solförmörkelse i Jiāyù Guān, Gānsù, den västra änden av kinesiska muren.


Så blev det mörkt – eller nästan. Först var det bara som om solen gått i moln, men snart blev det halvmörkt, och jag övergav mina grodyngel, och sökte mig till tryggheten av föräldrarnas sällskap på framsidan av huset, där några av byns vuxna hade samlats.
Just den här dagen var det kanske inte någon särskilt bra strategi, för de vuxna hade inte samlats bara för att bevittna ett naturfenomen – de försökte också utreda betydelsen av denna extraordinära händelse.

- Det står i Uppenbarelseboken, att i den yttersta tiden ska solen vändas i mörker och månen i blod, började tant Hanna.


Det är i Apostlagärningarna, som citerar Joel, rättade pappa henne. I Uppenbarelseboken står det ’svart som en sorgdräkt’. Det är det sjätte inseglet.

- Och stjärnorna ska falla ner från himlen, står det också, och det föregås av en jordbävning, fortsatte tant Hanna, som inte stod att hejda.


Jag rös. Solen hade tagit med sig den lilla värme som funnits, när den övergav oss, och våra framtidsutsikter var mer skrämmande än inspirerande, vad än de vuxna ansåg. Att Jesus skulle komma och hämta oss alla hjälpte inte alls upp det hela – jag ville ju bara att allt skulle vara som vanligt!

Solen var strax tillbaka, men samtalet om tecknen i skyn fortsatte, och jag lyssnade uppmärksamt.

Farbror Henrik nämnde något om norrsken. Norrskenet var en knepig fråga, för det stod ju ingenting om det i Bibeln. Pappa var mycket försiktig, och ville för ovanlighetens skull inte uttala någon bestämd uppfattning. Men mamma bidrog med en målande beskrivning om ett tillfälle när norrskenet hade varit alldeles blodrött, och synts ända ned till Sydeuropa.


Något måste det ju betyda, tyckte man. Frågan var bara vad?


Efter en stund skingrades gruppen, och jag återvände till mina grodyngel.

Men det var inte roligt längre! På något sätt tycktes skuggan hänga kvar över oss, och den fortsatte att hänga kvar över mig genom hela min barndom. Även norrskenet, som ju var ett strålande fenomen som återkom under kalla nätter varje vinter, hade fått något ödesdigert och olycksbådande över sig.


Nu har jag inte sett norrsken på 40 år eller så, och något rött norrsken har jag aldrig någonsin sett. Det var därför först med häpnad och sedan med ett igenkännande småleende, som jag stötte på det där röda norrskenet igen för några månader sedan – i en bok, förstås!


Det var i
Stalin – The Court of the Red Tsar, Simon Sebag Montefiores mycket läsvärda bok om Stalin, och sammanhanget var inget mindre än Hitlers order om angreppet på Sovjetunionen – och det är den enda uppgift jag någonsin sett, som bekräftar mammas berättelse från den där dagen för 55 år sedan.

Hitler hade just gett sin order, och när mötesdeltagarna kom ut på gårdsplanen efteråt, såg de detta märkliga, blodröda norrsken.


Nu minns jag inte vem av de nazistiska höjdarna det var som gjorde kopplingen mellan det röda norrskenet och Operation Barbarossa: ”Det kommer att bli mycket blod!” Men för nazisterna, som hade djupa rötter i ockultism och varjehanda vidskepelse, var den kommentaren inte ett dugg anmärkningsvärd!



Kyrkans inställning till tecken i skyn har varit vacklande genom historien. Den katolska kyrkan tar entydigt avstånd från astrologi och divination, även om praktiken tidvis har varit en annan. I princip blev man exkommunicerad om man sysslade med astrologi, men kyrkans avståndstagande berodde ursprungligen inte på att astrologi var falsk kunskap, utan på att ockult kunskap förknippades med djävulen och alltså inte var förenlig med kristen praktik. Konstantin den store förbjöd astrologin, men under renässansen kom den tillbaka via arabiska och judiska influenser och blev en allmän referensram som kom att överskugga både religion och vetenskap.

Frågan förblir ändå något komplicerad, eftersom berättelsen om Jesu födelse tycks bekräfta detta med att läsa i stjärnorna. De där magerna som kom till Jesusbarnet hade ju följt en stjärna enligt Matteusevangeliet.


Magerna, förresten – zoroastriska präster från Persien, alltså. I den svenska översättningen från 1917, som jag vuxit upp med, kallas de ”vise män”, och i den nya översättningen har de helt enkelt blivit ”stjärntydare”. De var kanske både det ena och det andra, men i den grekiska texten står det faktiskt μάγοι och ingenting annat.


Där blir det givetvis lätt besvärligt för de bokstavstroende, för om stjärnan dök upp på himlen vid Jesu födelse, och magerna red från Persien till Jerusalem och Betlehem som Matteus säger, så måste ju Jesus och hans föräldrar rimligen ha bott väldigt länge i det där stallet i Betlehem. Inte vet jag! Kanske hade magerna tillgång till en flygande matta?


Men, skämt åsido: i den hellenistiska omgivning där Matteusevangeliet tillkommit, var detta med astrologi en allmänt accepterad vetenskap, och det är i det sammanhanget man ska se detta med stjärnan. Stjärnan är en bisak: att låta naturen indikera att Jessus är mer än en vanlig pojke var ett vanligt berättargrepp. Poängen i berättelsen är i stället magerna, som alltså fortfarande inte får vara med i den svenska översättningen.


Detta, att zoroastriska präster – hedningar – finner Jesusbarnet och faller ned och tillber honom, är berättelsens poäng!



2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Välkommen åter i bloggosfären. Det här är ju läsbart (inte bara ur teknisk synvinkel). En detalj: Lustigt nog ändras storleken på bokstäverna från och med stycket som börjar "Frågan förblir ändå ..." och blir mycket större och lättlästa.

Jag kanske också har något svagt minne från solförmörkelsen på femtiotalet. Annars har det väl varit åtminstone ett par förmörkelser synliga i Sverige som jag minns lite bättre. Undrar hur stamfolken i Indien tog det här, de var ju i området där det var som mörkast tror jag. Hos nordborna var det den elake vargen Hate Hrodvinsson som jagade solen och lyckades sluka den ibland, enligt Eddan. Det kanske finns liknande historier på annat håll?

Carl Jacobson sa...

Föreställningarna kring solförmörkelser är anmärkningsvärt likartade i olika delar av världen,
och oftast är det något mytologiskt väsen som sväljer solen.

De olycksbådande tolkningarna dominerar, men motsatsen förekommer också, bl.a. i Indien, där några anser att solförmörkelsen är ett tillfälle för - andlig upplysning!