Det kan kanske tyckas besynnerligt att koppla Pompejus’ klassiska aforism om seglandet till Ikaros och flygande, men det var vad jag gjorde när några entusiaster upprepade Louis Blériots flygning över Engelska kanalen för hundra år sedan, i kopior av hans självbyggda flygplan av trä. Ett av flygplanen hade t.o.m. den renoverade originalmotorn, som hade en effekt ungefär motsvarande en motorsåg, sades det.
Blériot kunde inte ens simma, sa man också på BBC, och det var kanske det som gjorde kopplingen: den andra raden i Pompejus’ aforism lyder ju ”att leva är inte nödvändigt” – navigare necesse est, vivere non est necesse.
Med detta var den punkt i tiden där flygandet blev allvar, tycks det mig. Otaliga stollar och en handfull mer eller mindre seriösa uppfinnare hade mist livet i sina försök under tidigare år, men med den där flygningen över kanalen blev flygandet någonting seriöst. Det var inte längre upptåg och underhållning, utan blodigt allvar, och första världskriget skulle snart ge utvecklingen en ordentlig skjuts framåt. Alla har vi ju hört om Freiherr von Richthofen, kallad ”Röde Baronen”.
På tv såg jag dessutom en intervju med Henry Allingham, som dog nyligen, 113 år gammal. Han var inte pilot, utan kulspruteskytt, men han flög i sådana där öppna flygplan, i ur och skur under första världskriget…
Sedan följde Charles Lindberghs flygning över Atlanten 1927 och Charles Kingsford Smiths flygning över Stilla Havet året efter. Och så kom DC-3an och trafikflyget, och sedan andra världskriget, och utvecklingen gick allt fortare.
Flygplan har givetvis alltid funnits i min värld, även om de var sällsynta i Lappland på femtiotalet. Jag minns ett par små plan som flög över vår by, och vid några tillfällen också sådana där ”Flygande Tunnor”, som SAAB producerade för det svenska flygvapnet på den tiden. Något trafikflyg existerade givetvis inte i våra trakter.
Mitt eget flygande är inte ett dugg äventyrligt. Det inskränker sig till att vara passagerare hos trafikflyget. Men något av den frihetskänsla jag upplevde då jag gav mig ut i världen för första gången lever ännu kvar. Min känsla då var snarast att jag just undsluppit ett livstidsstraff! Min känsla för myten om Ikaros flykt har nog en hel del att göra med detta!
Priset för friheten: På Bruegels klassiska målning ser man bara Ikaros ben när han störtar i havet, medan livet fortgår som vanligt på land…
Lite drygt två hundra internationella flygresor med 37 flygbolag har det blivit under åren som gått, och jag kan omöjligt tänka bort flygandet ur mitt liv!
Men det hör också till sakens natur att jag minns ytterst få av de enskilda flygresorna. Jag kommer givetvis ihåg den första resan till Thailand 1973, och jag minns givetvis de där resorna den 11 och 13 september 2001, när jag nästan hade flygplanen för mig själv!
Jag kommer givetvis också ihåg sådana där udda resor, som jag bara gjort en enda gång – som resan med Burma Airways mellan Rangoon och Mandalay i en Fokker F-27 – jämnårig med mig!
Shanghai Airlines har flugit mig mellan Phnom Penh och Shanghai.
China Eastern har flugit mig mellan Shanghai och Seoul. (Fråga mig inte varför de kinesiska flygbolagen skriver sina namn baklänges – inte spegelvänt! – på styrbordssidan av flygplanen.)
Oman Air har flugit mig mellan Dubai och Muscat att antal gånger, men bara en gång i ett ATR-42.
Min längsta flygresa någonsin var i början av 2001 – från Auckland till London via Los Angeles. Hur långt det är i kilometer vet jag inte – inte heller hur många timmar resan tog. Men jag passerade 12 tidszoner, och jag minns att jag till sist landade i ett dimmigt London, lätt desorienterad och trodde att jag haft två söndagar i rad, när jag i själva verket hade missat lördagen... Flygtrafiken på Heathrow låg nere, och när jag efter några timmars väntan till sist anlände i Stockholm var det -18 och fallande…
De där Tupolevplanen som tog mig till Thailand på 70-talet hittar jag fortfarande inga bilder på – utom den här. Den karakteristiska placeringen av de fyra motorerna på flygplanskroppen, just framför stjärten är vad som identifierar vraket på bilden…
Man frågar mig ofta vilket flygbolag jag tycker är bäst, men jag anser mig inte kunna utse en vinnare. Det finns många som är bra, och över en tidsrymd på närmare 40 år kan man inte heller göra en rättvis jämförelse.
Men visst, Singapore Airlines och Thai Airways hör utan tvekan till toppskiktet. Korean Air har flugit mig mellan Jakarta och Seoul, och där har jag fått den bästa maten någonsin i ekonomiklass.
China Airlines, som bl.a. har flugit mig mellan Jakarta och Taipei, är också utomordentligt bra.
Till det absoluta bottenskiktet hör Air India, och British Airways leder överlägset statistiken över borttappat bagage!
Att välja en favoritflygplats är däremot lätt – det blir utan tvekan Jakarta!
Det kan kanske tyckas vara märkligt att ha en favoritflygplats, eftersom en flygplats bara är något som man måste passera igenom. Men just därför att man inte väljer att uppehålla sig på en flygplats, tycker jag att deras kvalité och service är viktig.
Jakartas Soekarno-Hatta Airport är överraskande liten för en så stor stad, och det är kanske en av orsakerna till att jag gillar den så mycket. En annan är att den tycks ligga i en park, vilket man upplever redan under inflygningen. Det är grönt överallt!
När man sedan ser terminalbyggnaden blir man glad! Det är en entydigt modern byggnad med ett stuk som berättar var man befinner sig. Så ska arkitektur vara – man ska kunna läsa den, och se var man befinner sig!
Moderna flygplatsbyggnader innehåller med nödvändighet långa transportsträckor, och här har arkitekten Paul Andreu gjort det bästa av dem: han har försett dem med glasväggar och så öppnat dem mot de trädgårdar som planterats mellan de olika byggnadsdelarna.
En gång när jag kom med Korean Air från Seoul och skulle resa vidare till Singapore, hamnade jag i Jakarta bara därför att jag kommit den vägen. Jag gick till trappan som leder från ankomstplanet till avgångshallen, där det stod två vakter. Jag sa åt dem att jag skulle resa vidare om ett par timmar, och att jag inte hade lust att gå genom passkontrollen för att checka in på nytt. (Biljetten till Singapore var med Emirates.) Den ena vakten tittade på min biljett, och följde mig till avgångshallen, där jag slog mig ner i Sky Lounge och beställde Bir Bintang från Nurlaila, som jobbade där. Flickorna i baren kände igen mig, och visste vad jag heter. Det var som ”hemma”.
Vakten bad mig om mitt pass och min biljett, och försvann – bara för att komma tillbaka en kvart senare med mina dokument, och mitt boarding pass.
Nej, något liknande har aldrig hänt mig på någon annan plats! Det är oslagbart!
Jag blev incheckad medan jag satt i baren och drack öl! Det kallar jag service!
Till sist en nostalgibild tagen en tidig morgon på Bangkoks gamla flygplats, när solen just frigör sig från morgondiset.
Och en bild utan kommentar från Bangkoks nya flygplats.
Att flyga är kanske inte alltid ett nöje. Jag såg en ironisk reklamslogan som sa:
”Ryanair – takes the glamour out of flying!”
10 kommentarer:
Flög inte den där "lappmarksdoktorn" omkring i dina hemtrakter, eller var han längre norrut? Var det Wallquist han hette möjligen?
Pajsarna på flygplatsen i Djakarta måste ha missuppfattat sin uppgift, nämligen att se totalt humorlösa och ovänliga ut och inte lyfta ett finger för att hjälpa en passagerare. Passagerarna är nämligen där för deras skull, inte tvärtom! Passagerarna är ett irritationsmoment som därför irriterat sparkas omkring av säkerhetsfolk, flygbolag och tull. Helst borde de försvinna. Jag har gjort det.
Se upp med koreanska flyget, det är förmodligen mer insyltat i spionage och provokationer än vad som är hälsosamt för dess passagerare. När Sovjet fanns gjorde man ett flertal "felflygningar" in över sovjetiskt territorium. En gång över Kolahalvön, ytterligare någonstans där jag inte minns vad det var, samt det sista fallet när ett flygplan blev nedskjutet och alla dog utanför Sibirien. Det är nog inte för djärvt att misstänka starka band mellan Korean Airlines och Koreas och USA:s militär.
Jo, när du säger det, visst kommer jag ihåg den där dr Vallquist - ja, dvs. jag träffade honom aldrig, och vår lilla by låg inte fullt så avlägset som hans exotiska destinationer! Men jag minns att pappa hade en bok om honom... men det var senare, när vi bodde i Malmberget.
Mina erfarenheter av säkerhetsfolk är alltså inte så negativa som dina. Jag tycker att de där killarna i Jakarta borde starta en konsultfirma och utbilda sådana där kollegor som du tycks ha råkat ut för!
Visst kommer jag ihåg den där incidenten med det nedskjutna koreanska trafikplanet, som sades ha spionerat på Sovjet.
Jag har inte detaljstuderat fallet, men det tycks mig mera sannolikt att planet skjöts ned av misstag, och att det där med spioneriet var en i efterhand ihopkokad ursäkt.
Skälet till varför jag tänker så, är att jag vet hur avancerad USAs signalspaning var vid denna tid - med "Blackbirds" som sände ner sin information till signalspanings- basen "Ramasoon" utanför Udon i nordöstra Thailand efter varje varv runt jorden, osv.
Jag kan inte se att de hade behov av assistans från trafikflyget, helt enkelt!
Jag kan se en anledning: att testa hur väl den sovjetiska luftövervakningen fungerade. Det behövs andra medel än satelliter att finna ut det. Man måste handgripligen skicka fram en provokatör för att se hur andra sidan reagerar. Kommer du ihåg den tyske killen som flög rakt genom det sovjetiska luftrummet och landade på Röda torget? Han var nog bara en idealist som råkade visa att det var illa med beredskapen, men jag tvivlar på att det var idealister i Korean Airlines. De räknade väl med att sovjetiskt jaktflyg skulle komma och köra bort dem, men det slutade ju med en missil från långt håll och en massa dödade människor.
Det kan nog ligga en del i det du påpekar, och diverse cowboys inom olika säkerhetsorganisationer gör riktigt dumma saker nu och då!
Jag minns att jag sett en intervju med den sovjetiske piloten som skjöt ner det där planet, och han tyckte att beslutet var obegripligt. Hade de som gav ordern fått för mycket vodka kanske?
Att flyga ett litet sportplan under radarn och landa på Röda Torget är ingen stor bedrift. Det kan du säkert göra idag också!
Nja, jag har inget flygplan och inte flygcertifikat, så en sväng till Moskva på det sättet ligger utanför min kompetens.
Min förhoppningsvis sista flygresa (det var i tjänsten för övrigt) gick till Moskva. Det är faktiskt inte längre att flyga dit än till Amsterdam, vilket var svårt att tänka sig bara för tjugo år sedan. Då verkade ju Moskva fortfarande ligga i en annan världsdel.
Två timmars tidsskillnad och två timmars flygtid avr det till Moskva på 70-talet, när jag reste den vägen.
Avgångstid i Moskva 14:00 och ankomsttid i Stockholm 14:00...
Fortare kan det knappast gå!
Hej!
Jag gillar framför allt bilden från Bangkoks flygplatstoalett. Då har man förstått något.
Mycket i svensk media handlar just nu om Kambodja och Burma. Har du någon analys av de situationerna? Det har också gått en del program i sommar på radio med folk som i sina svenska politiska grupperingar åkte och träffade Pol Pot och rapporterade att allt där minsann var frid och fröjd. De flesta har ångrat sig men en och annan med brasklappen att tiderna var såna då.
Jag undrar hur det var.
Jo den där bilden är rolig! Det är ju dessutom ytterst ovanligt att man tillåter sig att ha humor i sådana sammanhang. Jag undrar bara vad de där modellerna verkligen tittade på när de fotograferades. De visste knappast vad bilderna skulle användas till, antar jag, och placeringen är ju vad som ger innebörden.
Jag ska ta en titt på det där med Kambodja och Burma. (Jag har inte läst några svenska tidningar på ett tag.) Jag hade väl tänkt mig att jag skulle komma till ämnet Kambodja här på bloggen så småningom, med det känns alldeles för stort, och i Sverige har det ju varit ett av de ämnen som man omöjligt kan föra ett sansat samtal om!
det absolut mest fantastiska med att flyga är att få höra applåden när planet landar. speciellt på hemresan och det är november och regn i plus två grader och passagerarna börjar jobba dagen efter...
tack för bra läsning...
Det där med applåden efter landningen är nog en del av charterkulturen, antar jag, och min erfarenhet av detta är nästan obefintlig.
Förresten - om passagerarna börjar jobba dagen efter - inkluderar det inte då också iakttagaren?
Skicka en kommentar