Den lilla båten

Sommaren när jag var 7 år gammal - just innan jag skulle börja skolan – tillbringade vår familj några veckor på Vrångö i Göteborgs skärgård. Det var min första upplevelse av havet, som både fascinerade och skrämde mig.

En dag meddelade pappa att han hade organiserat en fisketur med en ungdomsvän på ön, så vi gjorde oss i ordning hela familjen och promenerade ner till hamnen. Fiskebåten visade sig vara en liten, öppen båt, som påminde om en vanlig roddbåt, och kanske var ungefär dubbelt så lång. Den hade inombordsmotor och en mast mitt i.

Vi fiskade makrill med långrev, och det visade sig vara gott om fisk. Men det som fascinerade mig mest var alla maneter av olika slag. Man kunde se dem tydligt. Båten låg djupt i vattnet, och jag kunde ha doppat fingrarna i vattnet från min plats i aktern.

Men så, när vi kom ut på öppna havet var det rätt gropigt, och när den lilla båten var på väg ner i vågdalarna, såg vågorna föröver enorma ut. Fiskaren som styrde båten hade givetvis vuxit upp med hav och båtar, och visste säkert vad hans båt klarade av. De vuxna var helt lugna, men det hindrade inte att jag blev mycket rädd. Min yngre bror, som just fyllt tre, skapade vid detta tillfälle ett av familjens bevingade ord: ”Mamma, håll fast mig så att jag inte drunknar ner!”

Själv sa jag ingenting, men pappa såg att jag var rädd, och föreslog att jag skulle sätta mig mitt i båten och hålla om masten…

 

Jag blev påmind om denna båttur och om bilderna av Bertil Valliens underbara båtskulpturer när jag läste Einars inlägg om en annan liten båt av guld. (Bilderna har jag hämtat från Insikt och handling, nr 1, 1981.)

 

Man kan givetvis se detta med att hålla i masten (eller söka trygghet i modersfamnen) som ett uttryck för ett religiöst förhållningsätt till verkligheten. Som metod att rädda livet om båten sjunker är det givetvis illusoriskt.

Men denna något neurotiska aspekt av religionen är bara en av många sidor. Freud, som var en träskalle när det gäller religion, kunde – liksom dagens jihadistiska ateister – bara se denna sida. Hans kollega C.G. Jung hade däremot ett mera fruktbart perspektiv, och sökte förstå religiösa symbolers betydelse.

Religionen är ett språk. Religionens språk kan inte översättas till vetenskapens språk. Religionen förhåller sig till ”verkligheten” ungefär på det sätt som konsten förhåller sig till verkligheten, och det är lika meningslöst att kritisera religionen för att den inte överensstämmer med vetenskapen, som att anklaga ett kubistiskt konstverk för att förvränga verkligheten.

Religion är etik + estetik, och dialogen mellan religion och konst har gett upphov till det största i alla världens kulturer.

För att fortsätta med 1800-talets giganter, så är jag inte så säker på att den vanliga tolkningen av Marx’ yttrande av religionen som ”ett opium för folket” är vad han verkligen menade. Opium var det enda tillgängliga smärtstillande medlet vid denna tid, och knappast ett medel att hålla massorna dumma!

Och Émile Durkheim, en av sociologins grundare och samtida med Freud, var lika mycket ateist som Freud, men han såg ändå religionen som samhällets grundval genom historien; ett slags kollektivt medvetande.

Se bara på berättelsen om Adam och Eva! Denna underbara skapelsemyt, som innehåller så mycket vishet! Den trivialiseras av de bokstavstroende, men berättar ju så mycket om hur vi blev människor, och lärde oss att skilja mellan gott och ont!