söndag 5 augusti 2012

Den lilla båten



Sommaren när jag var 7 år gammal - just innan jag skulle börja skolan – tillbringade vår familj några veckor på Vrångö i Göteborgs skärgård. Det var min första upplevelse av havet, som både fascinerade och skrämde mig.

En dag meddelade pappa att han hade organiserat en fisketur med en ungdomsvän på ön, så vi gjorde oss i ordning hela familjen och promenerade ner till hamnen. Fiskebåten visade sig vara en liten, öppen båt, som påminde om en vanlig roddbåt, och kanske var ungefär dubbelt så lång. Den hade inombordsmotor och en mast mitt i.

Vi fiskade makrill med långrev, och det visade sig vara gott om fisk. Men det som fascinerade mig mest var alla maneter av olika slag. Man kunde se dem tydligt. Båten låg djupt i vattnet, och jag kunde ha doppat fingrarna i vattnet från min plats i aktern.

Men så, när vi kom ut på öppna havet var det rätt gropigt, och när den lilla båten var på väg ner i vågdalarna, såg vågorna föröver enorma ut. Fiskaren som styrde båten hade givetvis vuxit upp med hav och båtar, och visste säkert vad hans båt klarade av. De vuxna var helt lugna, men det hindrade inte att jag blev mycket rädd. Min yngre bror, som just fyllt tre, skapade vid detta tillfälle ett av familjens bevingade ord: ”Mamma, håll fast mig så att jag inte drunknar ner!”

Själv sa jag ingenting, men pappa såg att jag var rädd, och föreslog att jag skulle sätta mig mitt i båten och hålla om masten…

 

Jag blev påmind om denna båttur och om bilderna av Bertil Valliens underbara båtskulpturer när jag läste Einars inlägg om en annan liten båt av guld. (Bilderna har jag hämtat från Insikt och handling, nr 1, 1981.)

 


Man kan givetvis se detta med att hålla i masten (eller söka trygghet i modersfamnen) som ett uttryck för ett religiöst förhållningsätt till verkligheten. Som metod att rädda livet om båten sjunker är det givetvis illusoriskt.

Men denna något neurotiska aspekt av religionen är bara en av många sidor. Freud, som var en träskalle när det gäller religion, kunde – liksom dagens jihadistiska ateister – bara se denna sida. Hans kollega C.G. Jung hade däremot ett mera fruktbart perspektiv, och sökte förstå religiösa symbolers betydelse.

Religionen är ett språk. Religionens språk kan inte översättas till vetenskapens språk. Religionen förhåller sig till ”verkligheten” ungefär på det sätt som konsten förhåller sig till verkligheten, och det är lika meningslöst att kritisera religionen för att den inte överensstämmer med vetenskapen, som att anklaga ett kubistiskt konstverk för att förvränga verkligheten.

Religion är etik + estetik, och dialogen mellan religion och konst har gett upphov till det största i alla världens kulturer.

För att fortsätta med 1800-talets giganter, så är jag inte så säker på att den vanliga tolkningen av Marx’ yttrande av religionen som ”ett opium för folket” är vad han verkligen menade. Opium var det enda tillgängliga smärtstillande medlet vid denna tid, och knappast ett medel att hålla massorna dumma!

Och Émile Durkheim, en av sociologins grundare och samtida med Freud, var lika mycket ateist som Freud, men han såg ändå religionen som samhällets grundval genom historien; ett slags kollektivt medvetande.

Se bara på berättelsen om Adam och Eva! Denna underbara skapelsemyt, som innehåller så mycket vishet! Den trivialiseras av de bokstavstroende, men berättar ju så mycket om hur vi blev människor, och lärde oss att skilja mellan gott och ont!



10 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Sven-Eric Liedman nämner i boken 'I skuggan av framtiden' ett halvdussin samtida och föregångare till Marx som refererade till 'folkets opium'. Det var just den smärtstillande effekten som Marx var ute efter, och 'hjärtat i en hjärtlös värld'. Lenin ändrade formuleringen till 'ett opium för folket', och då hade han väl den statsdirigerade grekortodoxa kyrkan för ögonen ... välkommen ut på blogg-arenan igen förresten, det var väl ett tag sen sist!

Carl Jacobson sa...

Tack Björn!

Den bok du nämner har jag inte läst, men Sven-Eric Liedman är annars en författare som jag uppskattar mycket. Jag får väl försöka leta upp den där boken nästa gång jag kommer till Stockholm.

Einar J sa...

Vackra båtar av Bertil Vallien!
Barndomsminnen är intressanta, också på så sätt att man kan minnas samma händelser lite olika. Jag minns förstås också det där fiskafänget, och mest den imponerande mängden makrill man kunde få på en enda rev. Du påminner mig om att det var rätt gropig sjö också, vilket jag hade glömt. Men var alla verkligen med i båten, mamma och vår "yngre bror" också? Hursomhelst, den detaljen är mindre viktig i sammnhanget.
Det finns mycket att säga om de stora "emancipationsteoretikernas" idéer om religion. Själv har jag ju alltid tyckt att Freud är intressantare att bråka med än Jung, bl a därför att jag inte är säker på att hans "vetenskapliga" tankegång om religionen som en illusion bara är ett uttryck för hans möjligen bristande metafysiska sensiblititet (eler träskallighet, om du så vill).
Den där tanken om någon slags mast att hålla sig i, famn att krypa in i, eller ångestlindrande medel att förse sig med inför yttre hot är, visserligen illusorisk som skydd mot döden om man ser det hela "vuxet" och förnuftsmässigt, men ändå lätt att förstå som grundläggande behov av tillit med rötter i barnets växande medvetande om sin hjälplöshet utan en allsmäktig förälder.
Den intressanta frågan är då om den emanciperade människan helt kan (eller bör) frigöra sig från sådana "illusioner", utan att hon samtidigt förlorar någonting väsentligt i livet. Till exempel ett "språk" för livsgåtorna, det egentligen outsägliga, den tanke som du själv är inne på.
Jung intresserade sig för själva symbolspråket, Freud ville säga något om hur själva behovet av det där språket uppstår.
En del moderna teologer vill väl gärna mena att det där med gudstro som en form av regressiv längtan i så fall är en fråga om vilken gudsbild människan utvecklar; att det finns både "barnsliga" och "mogna" sätt att förhålla sig till det gudomliga. Problemet är väl bara att de "utvecklade" gudsbilderna tenderar att bli abstrakta och ogripbara och varken kan fungera som famn eller mast.
Jaha, det här blev en lite längre kommentar än jag tänkte mig. Givetvis är jag inte oenig med dig beträffande värdet av det religiösa och mytologiska språket. Och vad konsten angår så är det väl symptomatiskt att den för många av oss ersatt religionen, åtminstone den konst som ägnar sig åt vår existentiella, ur vetenskaplig synpunkt alltför krångliga "verklighet".

Carl Jacobson sa...

Det är klart att man minns olika bitar eftersom man upplever händelser något olika - delvis beroende på åldersskillnader. Men visst var hela familjen med! Och att jag skrev "yngre bror" i singularis beror ju helt enkelt på att den yngste inte kom till världen förrän i december nästföljande år...

När du talar om hur abstrakta "mera 'utvecklade' gudsbilder" tenderar att bli, så har du givetvis helt rätt. De tenderar att till sist bli så abstrakta att de fullständigt upplöser sig. (Jag tänkte återkomma till det!)

Inom buddhismen har man ju en "gudsbild" som är så abstrakt att buddhismen ofta brukar beskrivas som "ateistisk" - vilket givetvis är en missuppfattning! (Men här finns det givetvis komplicerade semantiska problem.)

Jag syftar på "dhamma" (dharma) i betydelsen "opersonlig, moralisk, kosmisk ordning".

Jag minns en kommentar som lars Gustafsson gjorde till Gamla Testamentets förbud mot att skapa en bild av Gud, där han inkluderade föreställningar om Gud - alltså imaginära gudsbilder. I ett judiskt perspektiv den det var förbjudet att uttala deras guds namn, är det givetvis en högst rimlig tolkning. Kanske har judarna en poäng här?

Om vi sedan återvänder till kristendomen, så förblir ju Kristus konkret hur abstrakt Gud Fader än blir...

Björn Nilsson sa...

Man kan ju hålla sig i allt möjligt för att få stadga, inte bara master. Det har hänt mig, som lätt drabbas av svindel, att jag stått och hållit i väggen när jag varit uppe i höga byggnader. Det är ju inte rationellt - rasar huset ihop hjälper det ju inte att hålla sig fast i väggen! Ett liknande fenomen, men mer logiskt, är exempelvis när man är ute i skogen och passerar ett knöligt ställe, och tar tag i några grenar för att hålla balansen. Grenarna kanske är så svaga att de aldrig skulle hålla för mig om jag föll, men just i det ögonblicket fungerar de på något betryggande sätt och hjälper min balans. Är det inte något liknande med religiösa uppfattningar - de kan ge mig bättre möjligheter att hålla någon sorts mental balans i en svår situation, vare sig de i grunden är hållbara eller inte? Skulle jag verkligen krisa kan de visa sig värdelösa. Och i bakgrunden kan det finnas någon sorts religiös vägvisare som antingen genom sitt förkunnande stärker min tro på dessa svaga kvistar av tro, så att de för mig blir ännu starkare. Eller kanske en annan sorts vägvisare som sparkar undan benen för mig så att jag verkligen står på huvudet och skall få någon sorts insikt av det. Båda sorterna finns ju, ibland i samma gestalt. Jesus kunde vara såväl den gode herden som pysslade om guds lamm, som den elakte sektledaren som förnedrade folk som sökte upp honom - om jag uppfattat saken rätt.

Ps angåend boken: du har inte hört talas om möjligheter numera att beställa böcker på nätet? ds

Carl Jacobson sa...

Visst är det som du säger att illusionen av trygghet kan hjälpa till att behålla något slags själslig balans i krissituationer.

När jag var barn hörde jag ofta sägas att om man stötte på björn i skogen, så skulle man sjunga för björnen... Det var säkert nonsens, men om en sådan föreställning hjälper individen att behålla lugnet, så fungerar sången säkert ändå, eftersom ett lugnt och bestämt beteende är vad som tarvas för att klara möten med vilda djur.

Något exempel på att Jesus skulle ha uppträtt som "elak sektledare" kan jag däremot inte komma på!

Om att köpa böcker: Jag köper böcker på nätet varenda vecka, men att beställa böcker från Sverige är fruktansvärt dyrt, och jag begriper inte varför.

Från USA är priset samma som från England, Tyskland och Frankrike, men från Sverige är portot en hundralapp extra per bok! Det har jag inte råd med, men jag köper ibland böcker och får dem skickade till min dotter, och tar dem sedan med mig när jag besöker Sverige.

Björn Nilsson sa...

Mystiskt det där med portot.

Hur som helst: Jesus sablade ner en stackare som hade det gott ställt och inte omedelbart vill göra sig av med allt han hade. Någon som ville vara med på sin fars begravning fick en avhyvling. När Jesus egna släktingar dök upp verkade han inte särskilt pigg på att träffa dem. Jag tror dessa är bland de exempel som någon tog upp när hon ville visa hur Jesus ibland svängde över från den trevliga till den otrevliga sidan, och att detta skulle vara typiskt för vissa sorters sekt-ledare. Ett sätt att hålla folk i osäkerhet: är han på bra humör idag och välsignar oss, eller ...?

Carl Jacobson sa...

Nå, det första exemplet dök upp i mitt huvud när jag läste din förra kommentar, men jag tycker att den tolkning du refererar till är grotesk!

Den rike ynglingen ställde en fråga: "Mästare, vad ska jag göra för att få eving liv?"

Och Jesus svarade: "Gå bort och sälj allt vad du äger och ge det till de fattiga. Kom sedan och följ mig!"

Det är en anvisning - ett svar på frågan - knappast någon nedsabling!

Björn Nilsson sa...

Glömde att påpeka att om någon börjar sjunga när vi möts i skogen så kommer jag förmodligen att anse att det är en knäppis, och därmed raskast möjligt försöka lämna platsen. Så det kanske fungerar ... åtminstone om man heter Björn?

OK, OK, det är du som är religionsvetare, inte jag! :-) Tror det var en Sommar-pratare i Sveriges Radio som tog upp den där sekt-aspekten på Jesus' beteende.

Carl Jacobson sa...

Själv skulle jag nog inte komma på idén att börja sjunga om jag skulle stöta på dig någonstans...

Och här knackar det på dörren, och min glade granne Abdullah kommer med mat från moskén. Det är ju ramadan, och efter att fastan bryts på kvällen äter man tillsammans - och som granne får jag del av resterna!