söndag 2 maj 2010

Uppför floden


På tal om filmer, så läste jag i någon tidning att London Film Critics’ Circle förra året utnämnde Francis Ford Coppolas Apocalypse Now till ”den bästa filmen under de senaste 30 åren”.

Och visst är det en fantastisk film! Särskilt inlednings-scenen med dess dubbel och trippelexponeringar tycker jag är mästerliga: ljudet av helikoptrar som flyger förbi, den snurrande takfläkten som byts mot skuggorna av passerande helikoptrar och napalmbombade palmdungar…

Som film är det lika snyggt som effektivt, men jag har stora problem med innehållet och instämmer helt i vad Frank Rich skrev i Time: "while much of the footage is breathtaking, Apocalypse Now, is emotionally obtuse and intellectually empty."

Filmen tjänar inte heller på den ytliga – och väsentligen falska – anknytningen till Joseph Conrads Heart of Darkness. Den har lånat motivet med resan uppför floden, namnet Kurtz, och en del andra detaljer från Conrads klassiska mästerverk, men sedan har man ställt allting på huvudet: medan kapten Marlow i romanen får uppdraget att återupprätta förbindelsen med Kurtz och hans utpost långt uppför floden och säkra flödet av elfenben, så får kapten Willard i filmen i uppdrag att mörda sin version av Kurtz – ”to terminate his command”, eftersom hans ”metoder är osunda”.

Så går det nu vanligen när Hollywood får tag på en historia: If the bad guy is an American, the good guy has to be an American too!

Det finns ingenting mer fördummande än patriotism, och den amerikanska biopubliken kräver en patriotisk vinkel och en amerikansk hjälte. (Ett senare exempel på detta är filmen Rendition, där CIA visserligen är the bad guy, men där en enskild CIA-agent plötsligt återfinner sitt samvete och befriar den fånge han varit med om att tortera!)

Så lyckas Hollywood vanligen att förvandla USA:s brott till någonting som hemmapubliken kan försona sig med. Även om CIA ofta är skurken (som representerar de suspekta makthavarna i Washington) så är ju ändå amerikanen som stereotyp god, och allt ordnar sig alltid innan filmen tar slut. USA ingriper i världen av altruistiska skäl, och bara man tar hand om ett fåtal rötägg, så kan den amerikanska självbilden återupprättas.

Apocalypse Now spelades in utan manus, och de kaotiska förhållandena under inspelningen är legendariska. Detta bidrog säkert till de surrealistiska utflykterna under kapten Willards färd uppför den fiktiva Nung River, vilka varierar i olika versioner av filmen.

”I like the smell of napalm in the morning!”


Men det är när kapten Willard kommer fram till Colonel Kurtz’ bas i ett gammalt tempel någonstans innanför gränsen till Kambodja som filmen går över styr. Kurtz visar sig härska över en märklig stam som inte har den minsta likhet med något folk som bor på Sydostasiens fastland. De är beväpnade med pilbågar och förefaller att leva i ett permanent katatoniskt tillstånd. Uppen-barligen ser de Kurtz som något slags gud, och att döda människor hänger som frukter i träden är tydligen normalt här.


Det spelar mindre roll vilken grad Coppolas Colonel Kurtz är inspirerad av Tony Poe. Själv har Coppola förnekat det (vilket han givetvis måste göra av juridiska skäl) men likheterna är för många för att kunna vara rena tillfälligheter. (Jag skulle säga att Coppolas Colonel Kurtz är inspirerad av Tony Poe ungefär i samma grad som Conrads Kurtz är inspirerad av Henry M. Stanley.)

Tony Poe var en CIA operative i Laos från 1961 till 1970 under USA:s ”hemliga krig”. För att vara hemlig blev han snart anmärkningsvärt känd – eller ökänd. Hans metoder sades ibland vara ”osunda”, och han beskrevs av somliga som en galning och ett fyllo. Hans meritlista inkluderade sådant som att betala 5 000 kip för avskurna öron från dödade fiender.

Tony Poes uppdrag var att träna hmongminoritetens armé under Vang Pao, men han nöjde sig inte med att vara tränare, utan deltog i många av de tusentals flyguppdrag mot förmodade kommunistiska mål som utfördes av The Ravens – ett irreguljärt flygvapen som bestod av sportflygplan, vilka flögs av piloter utan uniformer, klädda i avklippta jeans och cowboyhattar.

De opererade från Long Chen (Long Tien) ett litet flygfält halvvägs mellan Viangchan (Vientiane) och Xièng Khouang, som USAs flygvapen kallade LS20A, medan Air America kallade det Alternate. The Ravens kallade platsen Shangri-La, och från denna flygplats – som var en av de mest trafikerade i hela Sydostasien – flög de 580 994 uppdrag under 9 år. Long Chen finns inte på någon karta, trots att denna bas faktiskt var Laos andra stad efter Viangchan under denna tid.

Long Chen

The Ravens och Air Americas flygplan parkerade på Long Chen

Tony Poe gillade att vara ökänd och gav gärna intervjuer efter att ha pensionerats från CIA 1975. Till hans bravader hör att kasta ner avhuggna huvuden från lågsniffande flygplan för att sätta skräck i fienden. (”I only did it twice”) och att skicka paket med avskurna öron till USA:s ambassad för att bevisa hur effektiva man var, och många kommunister man dödat.

Hur kommunistiska öron skulle skilja sig från vanliga öron är oklart, och det sägs att när han en dag träffade på en pojke utan öron i en by, och frågade varför pojken inte hade några öron, så fick han till svar att hans pappa hade skurit av dem för belöningen på 5 000 kip.

”It really pissed me off!”

Tony Poes metoder ansågs osunda, och hans överordnade kunde inte kontrollera honom, så han flyttades till Thailand 1970, där han fortsatte att träna grupper av hmong, som sedan sändes tillbaka till Laos.

Reunion at Lucy's Tiger Den, Patpong Road, Bangkok 1984. Tony Poe i bakgrunden till höger.

Inte skickade CIA ut någon för att mörda Tony Poe! Tvärtom belönades han med CIA:s högsta utmärkelse silverstjärnan – två gånger! – och när han dog i juli 2003 läste jag detta i Bangkok Post – jag har kvar det nu gulnade klippet.

”Anthony A. Poshepny, a decorated former CIA official who collected enemy ears, dropped decapitated human heads from the air on to communists and stuck heads on spikes, was buried on Saturday in California after waging failed secret wars in Indonesia, Tibet and Laos.

‘The posting of decapitated heads obviously sent a powerful message, especially to the North Vietnamese troops seeking to invade the homelands of the Hmong and Lao people,’ said Philip Smith, executive director of the Washington-based Center for Public Policy Analysis, in an email interview after Poshepny’s death on June 27.

‘He successfully fought terror with terror. He strove to instill courage and respect in the tribal and indigenious forces that he recruited and trained as well as fear in the enemy.

In the post-Sept 11th security environment, fearless men like Tony ‘Poe’ are what America needs to combat and counter terrorism and the new unconventional threat that America faces from abroad in exotic and uncharted lands,’ Mr Smith said...”


4 kommentarer:

Unknown sa...

Eftersom jag är i Japan som också drabbats av visst amerikanskt övervåld om man så säger..kan jag bara säga SUGOI när jag läser om denna öronjägare.

Carl Jacobson sa...

Och jag hoppas att din kommentar är menad som ironi!

Unknown sa...

Japp

Unknown sa...

more like sugoi-terrible and wicked..