Det tog mig inte lång stund att hitta bilden på nätet. Jag gjorde en sökning på ”asinarius sacerdotis”, och hamnade föga överraskande i en avhandling om Tertullianus och den kristna kyrkan i Nordafrika på 200-talet...
Om någon undrar över sökorden, så är de hämtade från ”Apologeticus”, som jag läste för ungefär 25 år sedan, då de där orden satte sig i minnet. Jag tyckte Tertullianus kommentar till klottret var intressant. Han skrek inte ”hädelse” och ropade inte på bestraffningar – eller på att klottret skulle avlägsnas. ”Vi tyckte det var roligt!” skriver han.
I Apologeticus argumenterar han för att kristendomen ska legaliseras och jämställas med andra religioner inom Romarriket. Tertullianus skrev boken år 197. Han var den förste av kyrkofäderna som skrev på latin i stället för grekiska, och han har myntat begrepp som är självklara för oss idag – till exempel Gamla och Nya Testamentet för de historiska epokerna, vilket sedan kom att appliceras på Bibelns böcker från respektive epoker.
Kyrkofadern Tertullianus, 160 - 220.
Idag har vi svårt att tänka oss en kristen kyrka där Bibeln ännu inte existerar, men det var inte förrän på det tredje konciliet i Karthago i augusti år 397 som beslutet om den kristna kyrkans kanon togs efter omfattande diskussioner – något som kristna fundamentalister idag kanske borde reflektera över.
Nordafrika var ett betydelsefullt område för kyrkan under de första århundradena. Tertullianus var – liksom Augustinus – berber. Augustinus, som levde två hundra år senare, har kommit att överskugga Tertullianus, som blev en ”icke-person” inom kyrkan, sedan han anslutit sig till montanismen – ett slags tidig pingströrelse.
Se där vilka funderingar som kan växa kring lite klotter!
6 kommentarer:
Intressant!
Undrar ändå varför han tyckte det var roligt. Om man försöker sig på en gissning/tolkning riskerar den förstås att sammanblanda kontexter från olika tider som kanske inte bör sammanblandas? Vad stod en åsna för på den tiden måntro?
Eller är det så enkelt som att somliga religiösa företrädare alltid kunnat fördra provokationer, särskilt om de är gjorda med en viss poäng.
Vilks val av just hunden är ju inte gjort av en slump, vilket jag inte tycker har riktigt framgått av debatten.
Nästan helt vid sidan av ämnet, men när jag studerade kyrkböcker från småländskt 1800-tal påträffades bland alla vanliga trista personer "torparen Olof Tertullianus Olofsson". Mannen måhända hade kyrkohistoriskt intresserade föräldrar?
Det börjar bli tjatigt med religiösa dårar och dito hädare. Kan vi inte få övergå till väsentligheter i stället?
Einar: Varför han tyckte klottret var roligt är omöjligt att säga. Gubben hade väl humor och skrattade kanske spontant åt bilden - ungefär som jag gjorde när jag först såg Vilks rondellhund.
Åsnan som symbol är inte entydig. Den har sedan gammalt förknippats med tjurighet och dumhet, men också ibland med ödmjukhet.
Att hunden är ett orent djur enligt Muhammed är givetvis det som ger extra sting åt Vilks provokationer. (Muslimer har dock dispans för vallhundar om man har får.)
Björn: Så du hittade en Tertullianus i Småland.
Och jag hittade en präst någonstans som hade Asinarius som mellannamn!
Men som du säkert vet fanns det försök till kanon innan dess, t ex Canon Muratori.
Och sen om en viss bestämning om vilka skrifter som skulle ingå i kanon betyder ju alls inte att skrifterna i sig kommer från 300-talet.
Det visar ju tidiga kyrkofäder t ex Irenaeus att han läst och tagit intryck av de praktiskt taget alla skrifter som ingår i NT-kanon.
Att emellertid skrifterna i NT har en tidig bakgrund kan man av
evangelierna se, att de är snabbt skrivna och utan många förklaringar. I Markus kan t ex ses att när Jesus citerar GT gör han det efter den judiska Targumen, dvs den judiska parafrasöversättningen till GT som
lästes i synagogorna, vilket visar att det är så nära autenticitet man kan komma. Om evangelierna var skrivna låt säga femtio eller hundra år efter Jesus tid, så hade man haft långt mycket mer förklaringar och
långt mycket mer beroende av sin hellenistiska samtid än vad som är
synligt och kan påvisas i dag. Och citat ur Targumen skulle aldrig förekomma senare.
/Arne
Tack för din kommentar!
Men inte tror jag väl att någon läsare skulle missförstå mig och tro att jag menar att NTs böcker är från 300-talet.
Aposteln Paulus kan ju omöjligt ha levt till 300-talet, och de äkta paulusbreven måste alltså vara från det första århundradet.
Min poäng är, att kyrkan under de första århundradena visserligen hade en massa texter, men att de olika texternas status var osäker.
Irenaeus är givetvis en värdefull källla, och han citerar ju i sina skrifter de flesta av de texter som skulle bli NTs böcker - mmen också sådana som sedan gått förlorade.
Vart tog Hebréerevangeliet vägen? Förstördes det uppsåtligen, eller har det bara gått förlorat?
Hebréerevangeliet kallades ju "det äkta Matteusevangeliet" och borde som sådant ha haft stort anseende, medan Bibelns Matteusevangelium ju uppenbart diskvalificerar sig som en text författad av aposteln Matteus, genom sättet att beskriva judarna som "de andra" - de som finns tvärs över gatan - något som orimligen kan vara perspektivet av en av Jesu lärjungar - en jude.
Själv har jag vuxit upp i en kristet, fundamentalistisk miljö, och min tidiga opposition hade just med detta att göra: Hur kan man ta avstånd från en kyrka som skapat Bibeln, samtigigt som man hävdar att Bibeln till sista bokstaven är Guds ord? frågade jag min far - och fick ett bibelcitat som svar!
Thomas,
Jag råkade tyvärr klicka bort din fråga om vilket citat det var...
Det var 2 Tim 3:16, som i 1917 års översättling lyder:
"All skrift som är ingiven av Gud är ock nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet..."
Att citera en bibelvers för att styrka Bibelns auktoritet, som om Bibeln skulle kommentera sig själv tyckte jag var absurt, men vår diskussion slutade där.
Och idag ser vi hur muslimer gör precis samma figur, när de kommer med korancitat för att styrka att Koranen är Guds ord!
När jag nu fick din fråga, kom jag mig för att slå upp den aktuella bibelversen. Det framgår av sammanhanget att brevskrivaren, som riktar sig till Timoteus – Paulus’ närmaste medarbetare – som ”från barndomen känt de heliga skrifterna” (3:15) att han syftar på det som vi kallar Gamla Testamentet.
Bibeln, som vi känner den, fanns ju inte, och att tolka denna mening som en auktorisering av vår Bibel tycker jag fortfarande är absurt.
Jag visste dock inte att den här passagen är kontroversiell idag, av precis samma skäl. I NT81 översätts den: ”Varje bok i skriften är inspirerad av Gud…”, och det kan ju tyckas – taget ur sammanhanget – att det ännu tydligare skulle styrka pappas tolkning.
Den grekiska texten ”Pasa grafä theopneustos” är knappt översättbar till svenska – θεόпνευστος betyder ”Gud-andad”, vilket alltså översätts som ”inspirerad av Gud” i NT81. Den s.k. Folkbibeln översätter mera bokstavligt ”Hela skriften är utandad av Gud…”.
Men problemet kvarstår: brevskrivaren – oavsett om det i detta fall är aposteln Paulus eller ej – kan inte ha syftat på skrifter som ännu inte existerar.
Och var översättarna av NT81 fått ”varje bok” ifrån, är ett mysterium!
Skicka en kommentar