lördag 20 december 2008

Mina hotell har tusen stjärnor



Om en riktig resa börjar där vägen tar slut, som det sagts, så var sjuttiotalet den tid då jag reste på riktigt. Sådant resande brukar kallas ”expeditioner” i resebranschen och kosta mycket pengar. Mina resor däremot var fullständigt oorganiserade och kostade nästan ingenting.


Det började med en bussresa till någon småstad utmed någon av Thailands gränser. Och eftersom nästan ingen talade engelska i Thailand i början på sjuttiotalet, så fick jag lära mig det thailändska alfabetet för att kunna läsa destinationerna på bussarna. Det var ju inte så svårt, men att hitta användbara kartor visade sig däremot omöjligt. Vem bryr sig om byarna? De kartor som fanns att köpa visade bara städerna och vägarna mellan dem, och de ”strategiska vägarna” som byggdes utmed landets gränser vid denna tid var utelämnade. Man fick ta det man hittade och lära sig att improvisera, och efter en tid blev just detta improviserande en stor del av nöjet!


Om man började tidigt på morgonen, så tog den där bussresan vanligen hela dagen. Man kom till sin destination sent på eftermiddagen, täckt av damm, eftersom bussarna vanligen saknade fönster och dörrar. Om det var efter solnedgången måste man övernatta i stan, eftersom ingen trafik på småvägarna var tillåten på natten.



Det rådde ju undantagstillstånd i stora delar av landet vid den tiden. Medan grannländerna bombades sönder och samman av USA:s flygvapen – som till stor del var baserat i Thailand – så lyckades Thailand i stort behålla kontrollen över sitt eget inbördeskrig. Det var ett mycket märkligt krig, och på sitt sätt tycker jag att det säger en hel del om thailändsk mentalitet: De två arméerna gick helt enkelt ur vägen för varandra! Gerillaförbanden undvek allt som kunde tolkas som en attack på USA:s intressen, och den thailändska armén lät dem hållas så länge som de inte genomförde några större attacker på deras baser.


I princip fungerade det så att den statliga kontrollen av dessa provinser upphörde vid solnedgången, för att återupptas följande morgon. Under dagen kunde man resa fritt mellan städer och byar, men vid solnedgången halade man flaggan och alla funktionärer – militära och civila – drog sig tillbaka från byarna, som under den mörka delen av dygnet hade helt andra herrar.























Nästa steg var att leta sig fram till någon av de platser där de bilar som trafikerade byvägarna hade sina hållplatser. Det var pick-up-trucks med bänkar på flaket, och vanligen fann man dem vid utfarterna. Frågan om vart man skulle blev aldrig riktigt aktuell, eftersom de helt enkelt körde ut den väg som de stod parkerade på – och fortsatte tills vägen tog slut.


Ingen försökte någonsin hindra mig att resa in i dessa områden. Man passerade vägspärrar som kontrollerades av polisen eller armén, och ibland fanns det skyltar vid vägkanten som avrådde från att fortsätta på den vägen. Men så länge som man höll sig till lokalbefolkningens sällskap och fortskaffningsmedel blev man inte stoppad. Och de gränser som markerats med ett grovt, rött streck på kartan, visade sig ofta i verkligheten vara någon halvmeterdjup bäck som man lätt kunde vada över!



I en by vid vägens ände finns givetvis inga regelrätta hotell, och eftersom bybornas hus består av ett enda rum där generationerna lever tillsammans, tar man vanligtvis inte emot gäster i huset - man umgås utanför – eller under – huset.

















Maekhong whisky -

en senare årgång med streckkod!



Thailändsk etikett säger att en gäst bör ta med sig en gåva till den man besöker. Vanligen är detta något ätbart. Jag brukade dessutom alltid ta med mig en flaska Maekhong, vilket undantagslöst utlöste skratt och breda leenden. Och när den flaskan tagit slut och förbrödringen med männen i byn var fullständig, kom det hemkörda fram! Det kunde vara risvin - sa-to - eller hemdestillerade drycker som vanligen innehöll ormar eller ödlor av olika slag. Sådant är macho, och anses vara bra för potensen bl.a. Och givetvis måste man testa en utländsk besökare med sådant! (Smaken på dessa drycker ska vi inte tala om, men det är knappast smaken som är poängen!)



Min sovplats var vanligen en av de där rasthyddorna som står ute på risfälten. (Det hände att man bjöd in mig att sova i husen också, men det var undantag.) I hyddorna på risfälten sov jag gott, och där var jag mycket lycklig!



Senare skaffade jag mig en hängmatta som var som ett nät, knutet av oerhört starka syntetfibrer. Den vägde nästan ingenting, och man kunde rulla ihop den och ha den i fickan. Problemet med hängmattan är att man måste hitta ett par träd på lämpligt avstånd från varandra, och på kvällen är det ju inte alldeles lätt!



Träden förknippas med spöken och kaoskrafter i denna del av världen, och att sova ensam i en hängmatta i djungeln, som jag gjort ibland, väcker bestörtning hos lokalbefolkningen. ”Andarna!” säger de. Och när jag förklarar att jag inte tror på spöken och oknytt, skakar de misstroget på huvudena!


Hur kan en människa inte tro på andarna?


Samtidigt skapar det respekt att sova i djungeln. Deras eremitmunkar bor ju ensamma i grottor, och det betraktas som ett tecken på en särskild andlig styrka. De har kraft att hålla demonerna på avstånd!



































6 kommentarer:

Unknown sa...

Ett fantastiskt hotell på sitt sätt säkert, nu slipper jag dock gärna just myggen o oknytten..

Bilderna är fantastiska, dalgången med rishyttan skulle jag kunna placera mellan Mae Hong Son och Ban Rak Thai.skulle va kul att veta var den verkligen var tagen?

Carl Jacobson sa...

Vad kul att du känner igen dig, för visst är det Mae Hong Son!

Bilden där jag vadar genom floden är från Mae Sai, och den uniformerade mannen i lövverket är från Phnom Malai i Kambodja (söder om Aranyaprathet, just innanför den kambodjanska gränsen.)

Svenne Farang sa...

Wow, väldigt intressant att läsa och spännande bilder också. Vad gjorde du i Thailand och sydostasien på den tiden, det var ju inte så vanligt att folk reste så långt då. Ursäkta jag frågar med det är klart man blir nyfiken. :)

Carl Jacobson sa...

Man kan ju alltid fråga, och när svaret med nödvändighet måste bli alldeles för lång och komplicerat, så får jag väl säga att det kommer bit för bit på den här bloggen...

När jag reste till Thailand och Sydostasien pågick ju "Vietnamkriget" fortfarande, och det innefattade ju då alla länderna i det som en gång var Franska Indokina. Delvis var det nog det som väckte mitt intresse, men också ett fullständigt annorlunda kultur, som det knappt fanns någonting skrivet om.

Vad jag gjorde? Mmm... mest var jag väl ute och upptäckte, antar jag, och skrev lite snuttar här och där...

Unknown sa...

Fortsätter titta in när jag får tid. Riktigt kul att läsa. det saknas täckning i Sverige för den här tiden i Thailand.

Nu trängs vi ju om utrymmet..lol

Carl Jacobson sa...

Jo, det skrivs en hel del om Thailand idag, och så småningom kanske de som är intresserade också hittar fram till min blogg...