onsdag 26 mars 2008

Min påsk


Of pain: When unbearable it destroys us, when lasting, it is bearable, and the mind safeguards its own calm by withdrawing itself, and the ruling Reason takes no hurt. As to the parts that are impaired by the pain, let them have their say about it as they can.

Marcus Aurelius, Meditations VII:33

Den här påsken har all planering gått överstyr! De som håller reda på saker och ting säger att påskhelgen inte infallit så här tidigt sedan 1913 och att det ska ta 108 år innan det händer igen. Nå, jag hoppas att jag slipper uppleva något liknande igen!

Det började på eftermiddagen för tio dagar sedan, som en distinkt smärta i vänstra fotleden. Jag noterade den, och halvt medvetet satte jag leden under ”övervakning” för att följa utvecklingen. Det gick som det brukar: efter ett par timmar var det över, och jag andades ut.

Men så på kvällen när jag redan låg i min säng kom en riktig attack i full styrka. Det kändes som om någon slog en grov spik genom fotleden. Det gjorde fruktansvärt ont, och smärtstillande medel hjälper precis till gränsen för vad man kan uthärda, men inte längre. Så, för att fullborda angreppet, krossades min stortå i förbifarten, och sedan följde vänstra knäet. Vid det laget var jag ordentligt handikappad, och endast med yttersta viljeansträngning kunde jag med små, små steg ta mig till badrummet, några steg från min säng.

Det har hänt förr, så jag vet ju hur det utvecklas. Attackerna kommer oregelbundet, och det är faktiskt fem år sedan jag sist hade en attack i den här nivån. (Kan man kanske använda Richterskalan?) Det var i Dubai sommaren 2003. Mitt värsta år var 2002, då jag hade upprepade attacker som avlöste varandra under flera månader, ibland i vänster och ibland i höger ben, med en eller flera leder inblandade.

Idag när jag läser på lite om artrit ser jag att hela 80% drabbas av någon variant av denna plåga någon gång i livet. Det förvånar mig, eftersom man knappast hör något om det. Men vanligen är det gamlingarna som drabbas, så det förklarar kanske saken. Vem håller reda på gamlingarnas plågor?

Efter en sömnlös natt, där smärtan som den värsta gökunge trängt allt annat ur mitt medvetande, funderade jag på mina handlingsalternativ. Man kan givetvis ringa efter en ambulans… Men det känns fånigt, eftersom jag ju vet att det inte finns någon annan kur än tiden. Det svåra är att man inte vet någonting om hur länge ett angrepp varar. Det kan vara en dag eller två – eller flera veckor.

Så jag biter ihop och säger till mig själv att jag har ju klarat det förr!

Men på torsdagen kastar sig högra hälen och stortån in i leken! Det har aldrig hänt förut att båda benen angripits samtidigt. Nu är jag definitivt besegrad – jag kan inte ta mig ur sängen!

Vad skulle jag ta mig till utan min granne Abdullah? Han har mina reservnycklar och tittar in på morgonen innan han går till jobbet och frågar om det är något jag behöver.

- Ibuprofen, är det ständiga svaret.

- Mat? undrar han. Men jag kan inte tänka på mat. Smärtan tenderar att utplåna alla normala behov.

- Ska jag ringa efter en ambulans? undrar han.

- Nej, vi avvaktar och ser åt vilket håll det går, säger jag.

Utan Abdullah skulle jag inte ha något val. Jag har vant mig vid att hans ständigt leende ansikte dyker upp i dörröppningen ett par gånger om dagen. Och jag tänker: hur är det möjligt att ett svart ansikte kan påminna så starkt om en strålande sol?


Så förflyter påskhelgen. Jag är knappt medveten om omgivningen. Ute åskar det och snöar om vartannat. Magnolian blommar sedan början på mars, och på äppelträdet med de små röda äpplena från förra året har löven spruckit ut.

På påskdagen känner jag att det har vänt. Jag försöker mig på att gå lite, med små steg. Det gör ont, men jag klarar det! Och på annandagen går jag ut! Fortfarande med små, försiktiga steg – och i tofflorna! Jag känner mig löjlig, men vad kan jag göra? Det finns inte en chans att jag kan få på mig några skor ännu på några dagar…

4 kommentarer:

Einar J sa...

Det gör nästan ont i de egna lederna att läsa detta. Som väl är finns också de vackra bilderna och den vackra meningen om den svarta solen.
Det är verkligen sant att det sällan talas eller skrivs om arthritis, eller gikt, som väl är den något mer bekanta termen för denna sjukdom. Jag läste själv på lite och såg att det finns inte så mycket mer än smärtlindring och i någon mån förbyggande åtgärder att ta till.
Hoppas du slipper upprepade attacker och snart kan snöra på dig riktiga skor!
Påmindes förresten om en reklamskylt som jag såg i en primitiv open air bar ute i bushen i norra Liberia för många år sen. Med texten: "Guiness is good for you!"

Carl Jacobson sa...

Guinness värmer gott, och kan ju med fördel användas som smärtstillande medel. Fast läkarna säger att man inte ska kombinera det med deras piller förstås. (Det är väl som vanligt därför att det fungerar!?)
Här i London säljs f.ö. extra-stark Guinness - importerad från Nigeria.

(Får se om Blogger låter mig publicera min kommentar idag!)

Svenne Farang sa...

Tråkigt att höra, hoppas det är bättre nu.

Har du provat någon naturmedicin? JAg vet att min mamma äter några sådana tabletter och hon tycker de är jättebra.

Carl Jacobson sa...

Jag är klart bättre och kan ta på mig skorna nu, men detr har varit segt den här gången. Jag har också varit iväg till min GP och tagit blodprov för att utröna om det är någonting behandlingsbart den här gången. Vi får väl se!