måndag 4 februari 2008

Johnsons krig

Idag vet vi ju att det egentligen inte var ”Johnsons krig”, men det var ju så som det såg ut då!

Johnson ärvde presidentposten och Kennedys regering: Dean Rusk som utrikesminister, Robert McNamara som försvarsminister, och Robert Kennedy som justitieminister. Han ärvde också det som snabbt skulle utvecklas till ett katastrofalt krig i Viet Nam från sin företrädare, som i sin tur hade ärvt det från Eisenhower…

Efter mordet på Kennedy när Johnson tillträdde, fanns det-- 16 000 amerikanska militära ”rådgivare” i södra Viet Nam. Och det var då ingen större hemlighet att dessa vid den tidpunkten hade fått en operativt ledande roll. Men det gick dåligt för den sydvietnamesiska armén, och i Washington bedömde man att kriget skulle vara förlorat ”inom ett år”.

Johnson brottades med frågan om alternativen:

  • att dra sig ur och se Sydvietnam falla under Ho Chi Minhs styre,
  • att fortsätta som dittills och dela ett nederlag med sin allierade ”inom ett år”, eller
  • att utöka den amerikanska insatsen och bli indragna i en konflikt som man ansåg även kunde komma att innefatta Kina.

Men det var mer än Sydvietnam i potten: hela Sydostasiens framtid stod på spel, ansåg man. ”If South Vietnam goes, all Indochina goes, and if Indochina goes, Thailand goes… and Malaysia, and Indonesia…”



För ett par veckor sedan fick jag tag på en dvd-skiva – en sådan där skiva som kommer med som tidningsbilaga – och den gav mig ett delvis nytt perspektiv på det här skeendet. Skivan innehåller en rad bandupptagningar av president Johnsons telefonsamtal under den period som leder fram till Vietnamkriget. Man får höra hur bekymrad han är över ett skeende som han inte har någon kontroll över. Han hade ju ett ambitiöst socialt reformprogram – det mest omfattande i USA:s historia – och utvecklingen i Viet Nam såg ut att kunna stjälpa alla hans planer. Helst ville han nog dra sig ur, men han bekymrade sig över konsekvenserna: han hade ju ett val framför sig, och den amerikanska allmänheten ”accepterar inte svaghet, accepterar inte nederlag”. Sydvietnams fall föreföll oundvikligt och nära förestående. Han grubblar över frågan om han kan komma att ställas inför riksrätt – inte för kriget, utan för ett eventuellt tillbakadragande, vilket kunde ses som ett brott mot USA:s åtaganden gentemot Saigon-regimen sedan Eisenhower. USA:s trovärdighet som allierad inom ramen för SEATO stod på spel.

Men situationen i Viet Nam går inte att ”frysa” – den hettar i stället upp mycket snabbt, och för Johnson blir det akut en fråga om huruvida regimen i Sai Gon kan hålla stånd i sex månader – över presidentvalet i november 1964 – med hjälp av begränsade amerikanska insatser. Johnson är fredskandidaten i detta val – hans republikanske motståndare Barry Goldwater är höken i dramat. Han vägrar uttryckligen att utesluta användandet av kärnvapen i Viet Nam, om han blir vald.


Den 30-31 juli och den 2 och 4 augusti inträffar så incidenterna som kommit att kallas Tonkinbuktsintermezzot – ett komplicerat skeende under några dagar, där en hemlig operation under amerikansk ledning mot ett par öar med radaranläggningar, ett par nordvietnamesiska patrullbåtar och två amerikanska jagare är inblandade. De nordvietnamesiska patrullbåtarna förföljde de sydvietnamesiska båtarna och sänktes av Maddox den 2 augusti. Maddox återvände och låg kvar vid territorialgränsen och fick dessutom förstärkning av en andra jagare, Turner Joy, samt två hangarfartyg. Man väntade på nordvietnamesisk vedergällning för sänkningen av de två patrullbåtarna, och i Pentagon satt man och valde ut strategiska bombmål i Nordvietnam för den vedergällning man planerade som svar på en väntad attack…

Den 4 augusti rapporterades sedan att Turner Joy blivit attackerad på internationellt vatten, och under två timmar utsattes en osynlig fiende för intensiv beskjutning, och ”vedergällningen” för det påstådda ”angreppet” på de amerikanska jagarna verkställdes samtidigt som Johnson höll ett tal till nationen där han berättade om det ”oprovocerade angreppet på internationellt vatten” och de massiva flygangrepp mot mål i Nordvietnam som han beordrat.

Beskrivningen av händelseförloppet är talande: McNamara förnekade inför senatens Foreign Relations Committee att USA på något sätt varit inblandat i operationen mot radaranläggningarna, som i själva verket var de organiserade av en särskild avdelning under MACV (Military Assistance Command, Vietnam) som kallades för ”Studies and Operations Group”. Beträffande Maddox och de sänkta patrullbåtarna, så var det Maddox som sköt först den 2 augusti, och rapporten om det ”oprovocerade nordvietnamesiska angreppet på Turner Joy på internationellt vatten”, visade vara felaktig. Det hade inte förekommit någon attack mot Turner Joy. Det finns inget som tyder på att nordvietnamesiska fartyg över huvud taget fanns i området den dagen.


----------------------------------------------------------- Rusk, Johnson och McNamara

Med det sista visste inte Johnson när han höll sitt tal till nationen sent på kvällen den 4 augusti. (Han fick veta omedelbart efter TV-talet.) Och den 7 augusti antog senaten och representanthuset en gemensam resolution – Tonkinbuktsresolutionen – som gav presidenten in blancofullmakt att föra ett krig han inte önskade, baserat på en incident som aldrig inträffat.

Resolutionen antogs med 502 röster mot 2.

En av de två senatorer som röstade nej – Wayne Morse från Oregon – kommenterade:

- I believe this resolution to be a historic mistake.

Fem veckor senare får Johnson en rapport om en liknande attack. Den här gången kräver han bevis för att attacken verkligen har ägt rum, och godkänner inga vedergällningsanfall.

Så, 48 timmar innan presidentvalet börjar, attackeras en amerikansk bas knappt 2 mil norr om Sài Gòn. Sex B57 bomplan och en helikopter förstördes på marken och fem amerikaner dödades.

Johnson säger återigen: Ingen vedergällning. Vänta tills efter valet, så ska jag ta ett beslut.


2 kommentarer:

Svenne Farang sa...

Vilken intressant blogg du har, jag är glad att jag hittat hit.

Har alltid varit intresserad av Vietnamkriget, som nyheterna rapporterade om när jag var barn. Det hade något mystiskt och förföriskt över sig till skillnad från andra världskriget som bara verkade brutalt. Ja, vad visste man då egentligen, man var barn. Jag brukade klippa ut bilder från tidningen, inte från dasset :), och klistra in i en klippbok.

Nu vet jag mer om Tonkinbukten också när jag läst det här inlägget.

Carl Jacobson sa...

Det gläder mig att du finner mina små historier av intresse. Min tanke var just att lyfta fram några korta bitar som kan vara av intresse för mina barn och andra som inte var med på den tiden. Och för mig var ju detta med Vietnamkriget så fullständigt livsavgörande att det är omöjligt att berätta någonting om mig själv eller mitt liv och kringgå det.