lördag 12 januari 2008

Radion

När jag sitter med mina barn och pysslar med att formatera om min laptop dagarna efter nyår, kan jag inte undgå att fundera över hur världen förändrats sedan jag var barn på femtiotalet. Mina barn är givetvis inte barn längre, men de minns nog inte mycket av tiden före vår första dator.

Min laptop är den sjunde efterföljaren på ca 25 år, och jag hade planerat detta nyårspyssel en längre tid. Min baktanke var att jag inte skulle behöva vara utan dator och internet under den tid som det tar att formatera disken, återinstallera alla program och kopiera alla dokument, etc. Det tar ju några dagar. Och när man slår sina mer eller mindre kloka skallar ihop kan det kanske ses som ett bevis på att det där talesättet om "ju fler kockar" kanske inte alltid stämmer.

Mitt grundproblem var att datorns kylelement var igenkorkat av damm och sot, och detta medförde att vi också var tvungna att plocka isär datorn för att rengöra den. Detta är ju enkelt nog med en vanlig PC, men en laptop är en helt annan historia. Man behöver specialinstrument för att komma åt, och har man inte sådana, behöver man 20 centimeter långa fingrar... Hur min äldste son till sist lyckades klämma ihop kontakterna till 5 centimeter långa kablar genom en 4 centimmeters springa vet jag inte.

För mig var ju radion den första kontakten med "nyhetsflödet" i egentlig mening. Vi hade fått en radio av morfar när vi flyttade till Malmberget 1955, och den ganska stora lådan med det komplicerade innehållet som man kunde se genom ventilationsspringorna på baksidan fascinerade mig. Framsidan hade, som det var vanligt på den tiden, ett grönt öga och många knappar - och en fascinerande lista på exotiska platser på frontens glasskiva: Buenos Aires, Casablanca, Timbuktu, Kapstaden... och röster på mångas obegripliga språk.

Vid sidan av de återkommande besöken av missionärer - av vilka många var utmärkta berättare och inte så lite av äventyrare - så var det nog radion som mest bidrog till den nyfikenhet på omvärlden som sedan blev en passion. Radion gjorde ju motstånd och bevarade sina hemligheter! Jag lärde mig snart att läsa tidningarna, men i radion förblev de språkliga barriärerna ett oöverstigligt hinder. Hela världen fanns där, men jag förstod ju bara de svenska sändningarna. Jag fann det oerhört frustrerande!

Mitt första minne av en nyhetssändning är från 1956, när den sovjetiska armén slog ner det ungerska upproret. Jag minns hur han beskrev en promenad genom centrala Budapest strax efteråt: "Jag såg inte en enda hel fönsterruta!"


Att följa världshändelserna genom radion och tidningarna blev mitt huvudintresse, och jag tror att det var ungefär när jag började skolan, som jag började klippa ur tidningarna alla nyheter från Afrika. Så småningom engagerades också mina syskon och skolkamrater i jakten på sådana tidningar som vi inte hade hemma. Soptunnorna kollade jag och min bror regelbundet. Det var ju långt före sopsorteringens tid, så det kunde ju vara ganska kladdigt ibland. I nödfall fick man offra den översta eller den understa tidningen i en bunt.

Tidningsläsandet spräckte snabbt den världsbild som var gängse i min närmaste omgivning. Jag kom att se den klassiska negern på missionssparbössan som bugade sig och tackade för varje femöring med andra ögon. Afrika fick ett annat ansikte; det var Lumumba, Nkrumah, Touré och Nyerere...

Missionärerna som kom på besök talade illa om Lumumba. Han hade gått i katolsk missionsskola, och det gjorde honom givetvis suspekt. Sen var han dessutom troligen kommunist, sa man, och antydde en konspiration av onda krafter bakom afrikanernas självständighetssträvanden.

Det gjorde mig mycket upprörd!

Så idag har jag ställt mig frågan: Kan man leva utan dator?

Och om jag ska försöka svara, så får det väl bli med motfrågor i stil med: Kan man vända på tiden? Kan man krypa in i sina barnkläder?

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tror, om minnet inte sviker mig, att Lumumbas öde ledde till mitt första självständiga politiska ställningstagande. Jag bara insåg, det här måste vara fel. Jag berättade det för kompisar och de bara stirrade på mig. Den upplevelsen har upprepats många gånger under resans gång.

Carl Jacobson sa...

Intressant! Då är vi åtminstone två om det!
För mig som bara var barn, dödade skitpratet kring honom fullständigt allt förtroende som jag hade haft för missionärerna, som jag tidigare hade sett som något slags hjältar. Ryktesspridningen om hur Lukmumba värvade röster genom att lova folk ute i byarna att de skulle få överta missionärernas fruar om de röstade på honom - och liknande nonsens - var fullständigt genomskinligt också för ett barn!
När Lumumba mördades, hade jag precis fyllt 11...