Morfars dass

Radion kom att betyda mycket för mig. Det var där jag först mötte det vi kallar klassisk musik, men det var i tidningarna som jag skaffade mig kunskap om världen. Visserligen kommer jag ihåg några enstaka nyhetsinslag från radion – Sovjets invasion i Ungern 1956 är det tidigaste. Så minns jag också tydligt reportern som berättade om uppförandet av berlinmuren 1961, Kubakrisen 1962 (då det nog var fler än jag som trodde att världens undergång låg några få timmar i framtiden) och diskussionerna kring Sovjets kärnvapenprov i atmosfären vid Novaya Zemlya, som låg i nordostlig riktning från oss, på ett avstånd något större än det till Stockholm.

Det finns nog ingen bild på morfars dass. Vem skulle ha kommit på idén att fotografera något sådant? Det var inget sörgårdsdass med snickarglädje och hjärta på dörren. Inga etnologer intresserar sig för något sådant! Nej, det var ren funktion och raka linjer – ett enkelt tvåhålsdass i en avgränsad del av uthuset, som från boningshuset räknat bestod av tre delar: verkstan, vedbon, och längst bort, dasset. Byggnaden i fråga balanserade något riskabelt alldeles på kanten av bäcken, som flöt kring tomten på två sidor. (Det finns en bild här!) Leran tryckte på från norr, och morfars verkstad lutade allt mer för varje år. Det gjutna golvet hade fått otaliga sprickor, som liknade kartor över okända kontinenter.

För mig och min tre år äldre bror var dasset dock mycket mer än ett vanligt torrdass. Det var en lärdomsinstitution av första rang, för här samlades tidningarna på hög; dvs. de tidningar som inte gått åt till att tända i spisen med, eller de som slutat på ett än mindre smickrande sätt – att torka sig i baken med. (Det senare hotet undanvärjdes dock snart, när pappa byggde ett VC åt morfar inne i huset.) På morfars dass lärde jag mig oerhört mycket mer om världen än vad jag någonsin gjorde i skolan.

Hur ska jag kunna förklara glädjen över detta dass för senare generationer? Varje sommar när vi kom till morfars började på precis samma sätt: efter en dags resande med tåg, och flera timmars väntan på bussen i Jörn, brukade vi anlända framemot kvällen. Vi hälsade på morfar och mormor, bjöds på fika, och sen smet min bror och jag iväg för att inspektera årets tidningshögar på dasset. Där skulle vi sedan sitta de första dagarna och gå igenom varenda tidning. Med ålderns rätt var det min bror som satt närmast tidningsbuntarna. Han tog en tidning ur högen och bläddrade igenom den, Stötte han på något av intresse – något som han ville klippa ut – kollade han alltid först vad som fanns på baksidan: det kunde ju finnas något annat av intresse där; något som intresserade mig. Några konflikter kommer jag inte ihåg. Allt avgjordes i största sämja på basis av rimlighet. Det var ju inte svårt att avgöra hur viktigt ett enstaka klipp var för honom eller mig! Aldrig kände jag större gemenskap med min bror, än de där dagarna varje sommar när vi satt på morfars dass och läste det gångna årets tidningar!

Så, när vi efter några dagar var färdiga med tidningsarkivet, följde några veckor med fiske i bäcken och andra mer normala aktiviteter. Och när det var dags att resa hem igen, sa vi alltid adjö till mormor – med påminnelsen att spara alla tidningar!