tisdag 22 januari 2008

Sydostasien - de första intrycken


En dag i december när jag passerade Elephant and Castle, gick jag som jag brukar in på antikvariatet som finns där. Och i en sån där låda med svårsålda reaböcker för 1 pund stycket kände jag genast igen en bok som jag inte sett på så där 45 år…

Det var South-East Asia i Life World Library-serien. Jag såg den boken på biblioteket i Malmberget när den var nyutkom- men. Och när jag nu kontrollerar utgivningsåret, ser jag att det var 1962. (Fast just det här exemplaret är ett omtryck från 1964.)

Jag köpte givetvis boken omedelbart. Och väl hemma försjunker jag återigen i de bilder som väckte min nyfikenhet och mina drömmar då, när jag precis stod på tröskeln till vuxenvärlden.

Jag kände givetvis till Kina och Japan, men Sydostasien hade inte haft någon plats på min privata karta, och bilderna från Thailand som finns i denna bok var nog de första jag någonsin sett. Interiören från Wat Bovorn Nivet i Bangkok (överst) är en av dem.

I den här boken heter Indonesiens president Sukarno, och Nordvietnams president heter Ho Chi Minh. Thailands kung, som fyllde 80 år i december, är 35 år gammal… Sydvietnams president Ngo Đinh Diem har mördats (november 1963) påpekas i en reviderad bildtext i den här upplagan. Vietnamkriget – det krig som vietnameserna kallar ”det amerikanska kriget” har ännu inte riktigt börjat – president Johnson försökte ”frysa läget” tills efter det amerikanska valet 1964. Sedan, i mitten av 1965, kom de massiva truppinsatserna – 125 000 man i första omgången.

Men den händelse som först fångade mitt intresse för Viet Nam var Thich Quang Đuc sjävbränning i protest mot Diemregimens förtryck av buddhismen, sommaren 1963. Buddhisterna anklagades av Diem för att vara kommunister – eller i varje fall för att stödja och beskydda kommunisterna. Bilderna på munken, som senare fick flera efterföljare, gick genom världspressen och väckte starka känslor.

Hos mig väckte de också intresset för buddhismen och andra religioner, och jag läste så småningom alla böcker i ämnet som fanns på biblioteket.


Här är klippet där den ökända Mme Nhu - Diems svägerska - kallar Thich Quang Đucs självmord "barbecue".

Och här finns en länk till ett klipp där president Johnson helt öppet vidgår att USA arrangerade mordet på Diem.

P.S. Vid närmare eftertanke tycker jag att det finns skäl att ifrågasätta autenticiteten av detta ljudband. Visserligen låter det som Johnson, och han brukade ju uttrycka sig just så där drastiskt privat. Men eftersom det inte finns några uppgifter om när, hur eller till vem detta yttrande skulle ha fällts, eller var inspelningen kommer ifrån, samt - inte minst - eftersom mordet på Diem och hans yngre bror Nhu inträffade 20 dagar innan Kennedy mördades och Johnson alltså ännu inte var president, så förefaller hans villighet att påta sig ansvaret för morden något osannolika.

Av den utförliga dokumentation som idag finns tillgänglig framgår fullständigt entydigt att Kennedy personligen var intensivt engagerad i frågan om en kupp riktad mot Diem, men dokumentationen tyder också på att han möjligen började få kalla fötter just innan kuppen genomfördes, och att morden på Diem och Nhu kom som en chock för honom.

Bilden nedan visar ett möte mellan vicepresident Johnson och madame Nhu.


2 kommentarer:

Unknown sa...

Snart kan jag också börja gå tillbaka och göra de där reflektionerna..tiden går. Oerhört intresant läsning i vart fall Carl..

Sen vet jag inte om kopiewhiskyn var bättre förr i Laos,,den jag hittar idag är ingen höjdare..

Carl Jacobson sa...

Det är alltid lika trevligt när någon hör av sig och man får veta att någon besökare på bloggen faktiskt läst vad man skrivit... Tack för de vänliga orden!

När det gäller hemkört i Laos, och sånt, var det väl mest min överraskning över kvalitén på sådana där roliga märken som "Ma Dam" (Black Horse) och "Mae Khong Black Label" som jag tänkte på i min kommentar. Inte är dom väl några höjdare, men jämfört med vad jag råkade ut för i Thailand i början av sjuttiotalet "Gkai Daeng" (Red Rooster, t.ex) var det ett lyft, tyckte jag.
Det var nu redan några år sedan jag senast var i Laos, och då tyckte jag faktiskt att det var rätt deprimerande att se hur snabbt det gått utför med kvalitén på det mesta - och kanske i första hand maten som serverades på de där enkla restaurangerna på Mae Khongs flodbank i Viang Chan (Vientiane). Maten var utmärkt när byggena var några plankor med ett par bitar korrugerad plåt, men sedan de nya, halvpermanenta byggnaderna kom upp, nej - jag vill inte ens tänka på det!