Flaskpost

Julkort

2011-12-23T12:22:00.023Z

I november var jag i Rom några dagar tillsammans med min dotter. Vi hade inte varit där tillsammans på nära 25 år, och eftersom vi delar många intressen – litteratur, konst, och idéhistoria, och inte minst fotografi, så hade vi några fantastiska dagar tillsammans. Vädret i november var perfekt, och man kunde sitta ute på kvällarna.

På Vatikanens pinakotek såg vi denna vackra målning av Sebastiano Mainardi (1460-1513) och jag tänkte att den kunde passa som ett julkort här på bloggen, om nu någon skulle råka titta in här mitt i julfirandet. (Klicka på bilden för att se den i stort format.)

Jag har nog aldrig någonsin blivit så mycket fotograferad som under de där dagarna. Vanligen har jag befunnit mig bakom kameran, och därför inte kommit med på bilden, men nu hamnade jag i bild på alla möjliga ställen.

Och i Rom, när man sett sig mätt på överlastade barockkyrkor, så kan man leta sig till förunderligt fridsamma platser, som Santa Costanza.

Santa Costanza ligger en bit utanför de valiga kartorna med sevärdheter i Rom, men jag tvivlar på att det kan finnas någon vackrare kyrka! Byggd i mitten av 300-talet, men mosaiker på temat vinskörd i en stil som är förkristen.

När vi kom dit fanns en liten grupp besökare, som lämnade platsen efter några minuter. Sedan hade vi platsen för oss själva.

På bilden sitter jag och funderar över denna fantastiska arkitektoniska pärla. Jag ser att jag alltmer kommit att likna en gigantisk dammråtta som den store Städaren förbisett i något hörn.

Och så utsidan: pinjéer och gamla mossbevuxna murar. Det här är en plats av oerhörd skönhet!

Här kan man läsa om Santa Costanza

Santa Maria Maddalena strax norr om Piazza Navona är snarast motsatsen till Santa Costanza: överlastad, mörk barockinteriör. Man besöker inte den för kyrkans skull, utan för den berömda orgeln.

Vad är budskapet i denna skulptur, där en barbröstad Jungfru Maria ser inbjudande på den unge Johannes Döparen? Kanske "Kom, jag har mjölk så att det räcker till dig också!"

Se, där fick ni ett julkort till!

En riktigt God Jul önskar jag alla läsare!

Om tomten har jag skrivit här.

Mer julmusik!

2010-12-22T10:58:00.013Z

Vad kan man inte hitta på nätet dessa dagar? Här är två klipp från förra julens midnattsmässa i Westminster- katedralen. (Jag skrev om den här.)

Pojken som sjunger solo i ingångspsalmen - jag har glömt hans namn - liknar påtagligt min äldste son när han var i den åldern - komplett med legogubbefrisyren - och det känns varmt om hjärtat varje gång jag ser honom här!

En God Jul önskar jag mina läsare som inte gett upp, utan fortsatt att återvända till denna sedan en tid nedisade blogg!

Happy Christmas!

................................ Happy Yuletide!

Musikalisk julhälsning med flaskpost

2010-12-03T20:57:00.031Z

När jag nyligen tittade in i en av de många välgörenhetsbutiker som jag regelbundet fyndar i, hittade jag en cd-skiva med Carols for Christmas Morning. Den innehåller bl.a. några av Benjamin Brittens Christmas Carols.

Benjamin Britten hör till de kompositörer vars tonspråk man genast känner igen, oavsett om man hört det specifika stycket tidigare. Själv vet jag inte varför jag genast kom att tycka så mycket om hans körmusik när jag först hörde den för ca 25 år sedan, men när jag nu lyssnar på några av dessa stycken för första gången på många år, konstaterar jag bara att de fortfarande berör mig på samma sätt.

Jag ville gärna skicka med några av dem som en julhälsning med flaskpost, men många av de inspelningar som jag hittat på nätet har dessvärre usel ljudkvalité (och ibland plågsamt dåliga sångare).

Här är i alla fall några smakprov. Först (och klart bäst av de jag hittat) Westminster Cathedral Choir med "Hodie Christus natus est", "Wolcom Yole" och "Baluallow".

På något sätt tycker jag att det är ungefär så här som julmusik ska låta!

Är det flera än jag som hör återklanger från nordisk folkmusik här? Det kanske inte bara är det gammalengelska språket som influerats norrifrån?

Framförandet av "That Yongë Child" vet jag inte var det kommer ifrån. Det är långt ifrån perfekt, men jag skickar ändå med det här klippet ändå som illustration till ovanstående.

That Yongë Child

That yongë child when it gan weep

With song she lullèd him asleep:

That was so sweet a melody

It passèd alle minstrelsy.

The nightingalë sang also:

Her song is hoarse and nought thereto:

Whoso attendeth to her song

And leaveth the first then doth he wrong.

Words: anonymous / Music: Benjamin Britten,

No. 4a of "A Ceremony of Carols", 1942

I Norfolk på Nordsjökusten där Britten gillade att vandra, står idag denna gigantiska, krossade pilgrimsmussla som ett minne av honom. Vad den ska symbolisera undgår mig, men jag tycker ändå om den.

Inskriptionen lyder:

I HEAR THOSE VOICES THAT WILL NOT BE DROWNED.

Jesus från Sibirien

2010-08-04T10:25:00.027+01:00

Sommaren 1990 besöktes den då 29-årige f.d. trafikpolisen Sergei Torop av den Helige Ande, som uppenbarade för honom att han är en reinkarnation av Jesus. Sedan dess kallar han sig Vissarion, vilket sägs betyda ”han som ger nytt liv”.

Han säger sig vara trött på att svara på frågan om bevisen för att han är den reinkarnerade Jesus.
”Det har bekräftats av UFO-loger och andra som kan ta emot budskap från andra världar och tolka dem”, säger han. Och tillägger att redan när han jobbade nattskift som trafikpolis, brukade han gå omkring och titta på stjärnorna. ”Då kände jag att det var där jag var hemma!”

Vilken är då denne reinkarnerade Jesus mission, måste man fråga, och det är inte alldeles lätt att få ett kort svar. Han vill ena alla religioner, säger han, och som vanligt när någon profet har sådana ambitioner, så är metoden att starta en ny sekt. ”När Gud vill säga någonting, säger han det genom mig”, säger han. Och Gud är uppenbarligen mycket pratsam numera, för han har skrivit tio böcker där han utlägger sin undervisning.

Texterna är indelade i verser som Bibeln och Koranen, och likt Koranen handlar de om stort och smått; anhängarnas liv regleras i minsta detalj: I botten finns spår av rysk-ortodox kristendom, kombinerat med lån från buddhismen som reinkarnationstänkandet,”ufologi”, världens förestående undergång, strikt veganism, absolut förbud mot alla former av droger, förbud mot pengar, osv.

”Det viktigaste är att leva helt enligt Guds Lag, och inte efter lagar som någon hittat på”, säger han, ”och tills alla förstår den på samma sätt är mänskligheten dömd”. Och ”Guds Lag” är givetvis det som Torop hittat på!

Om den här mannen är en charlatan eller en knäppgök – eller möjligen en kombination av bådadera – är en fråga som jag inte kan besvara, och egentligen intresserar den mig endast marginellt. Det som intresserar mig är i stället hans anhängare: Vad är det som får folk att i tusental ansluta sig till en sådan här profet, sälja allt de äger, och flytta till någon av hans byar i Sibirien?

Inte heller detta kan jag svara på, men jag ska genast säga att jag kan förstå att människor som vantrivs i det moderna samhället kan lockas av tanken på ett enkelt liv i samklang med naturen, i något slags ”förindustriellt” samhälle.

Men där slutar min förståelse.

Att det inte finns någon väg till Vissarions by på en bergstopp i Sibirien, ökar givetvis dragkraften.
Den bisarra arkitekturen i hans byar – som förefaller vara en blandning av gammal rysk träarkitektur och Disneyland – ger ett lekfullt intryck. (Men det är kanske oavsiktligt!)

Hur någon kan falla för en sådan här profet, acceptera hans godtyckligt hopkokade undervisning som den absoluta sanningen och ge upp sin personliga frihet, finner jag obegripligt! Hans anhängare är inte obildade människor. Tvärtom är många av dem som funnit sin väg hit påtagligt välutbildade medelklassmänniskor, som haft kvalificerade arbeten som de lämnat sedan de kommit i kontakt med Jesus från Sibirien.

Och det finns ingen väg härifrån! Den som slår sig ner här har tagit sitt sista självständiga beslut!

Ikon av Vissarion

Sergei Torop som trafikpolis

Att varumärket ”Jesus” är starkare i det postkommunistiska Ryssland än i Västeuropa är uppenbart. I Västeuropa skulle en frälsare som förre trafikpolisen Sergei Torop troligen haft en New Age-profil med mera buddhism och mindre Jesus. Men det är en annan historia!

Här finns en bra sammanfattning i Guardian för den som är intresserad av att veta mera.

Demokratins koreografi

2010-05-25T12:15:00.026+01:00

Egentligen började ceremonierna redan förra tisdagen. Det nyvalda parlamentet samlades för första gången, och eftersom the House of Commons inte på långt när rymmer alla de 650 ledamöterna – av vilka denna gång 232 nyvalda var där för första gången – så var det givetvis fullpackat till sista ståplats.

Black Rod

Så kommer Black Rod marscherande som en mekanisk gubbe, och hans fotsteg ekar genom korridorerna. Han kommer för att kalla regeringen och oppositionen till House of Lords – och dörren smälls igen framför näsan på honom. Han kommer från House of Lords, och han måste knacka på dörren! Så knackar han tre gånger med sin ebenholtskäpp, och blir insläppt, varefter han leder processionen till House of Lords, där man får lyssna till ett ordrikt och uppstyltat brev från drottningen, i vilket man kort sagt uppmanas att utse en talman.

Processionen återvänder till House of Commons – denna gång utan Black Rod – där John Berkow återväljs till talman, och på traditionellt vis släpas till talmansstolen. (Berkow, måste jag säga, föreföll dock inte särskilt motvillig.)

Så idag, en vecka senare, var det dags för den stora ritualen – the Queen’s Speach. Den innebär ett upprepande av ritualen med Black Rod, med den skillnaden att det nu finns en talman, och en talman måste föregås av the serjeant-at-arms, som bär den stora klubban – the mace – framför honom, och åtföljs av en man i frack som håller släpet av hans mantel… men det är först senare, efter att drottningen har anlänt och intagit sin plats på tronen i House of Lords.

The Speaker and the Serjeant-at-Arms. Den senare ansvarar för ordninngen i parlamentet, och kan vid behov placera den som stör ordningen i arresten som finns i St. Stephen's Tower - vanligen kallat "Big Ben".

Drottningens närvaro innebär en rad av invecklade ceremonier, som är reglerade ned till minsta detalj sedan århundraden.

Först måste the yeomen of the guards genomföra en rituell genomsökning av parlamentsbyggnaden – Westminster Palace – och förklara den säker.

En parlamentledamot tas också som gisslan för drottningens säkerhet, och hålls tills hon återvänt till Buckingham Palace.

Dessa lyktgubbar i sina röda uniformer från Henrik VIIs tid påminner en hel del om en rad tomtar, men de anser sig vara dem som avslöjade the Gunpowder Plot 1605 – och förefaller att ta sitt uppdrag på största allvar.

Så anländer diverse vaktstyrkor i fantasifulla paraduniformer, och monarkins symboler kommer i en särskild vagn från Towern: The Imperial State Crown, svärdet, ytterligare två maces (det finns tio totalt) och The Cap of Maintenance – den sistnämnda en riktig kuriositet, eftersom den ursprungligen var en gåva från påven från tiden före reformationen.

Så kommer då drottningen med sitt följe av ryttare, och efter en kort stund i the Robing Room går processionen genom det kungliga galleriet till the House of Lords, varefter rutinen med Black Rod alltså följer.

Bara ett fåtal parlamentsmedlemmar får plats i House of Lords – ståplats innanför dörren – talmannen, premiärministern och ledaren för oppositionen och en handfull nyckelpersoner.
Det ankommer på The Lord High Chancellor att leverera talet till drottningen, och han gör det knäböjande.

Talet var kort, men det innehöll en rad dramatiska förändringar, till vilka hör att ersätta House of Lords med en senat utsedd i allmänna, proportionella val, en folkomröstning om förändringar i valsystemet till parlamentet, och en hel del annat.

Jag undrar vad drottningen tänker om det!

Labour har haft en reformering av House of Lords i sina valmanifest i många år, men när Tony Blair fick möjligheten att göra slag i saken, stannade det hela med att reducera antalet ärvda platser. Utnämningarna har sedan duggat tätt – Tony Blair tyckte uppenbarligen att det var en utmärkt idé att sälja platser och titlar till förmögna affärsmän för ett generöst bidrag till partikassan. (Antalet medlemmar förväntas passera 800 vid slutet av detta år.)

Perukstockarna samlas i House of Lords.

The Lord High Chancellor and the Lord Chief Justice.

En detalj som inte direkt hör till parlamentets öppnande, men som jag tycker är värd att notera, är att David Cameron och Nick Clegg valde att promenera till parlamentet från Downing Street.

Margaret Thatcher lät bygga höga grindar till Downing Street. Tony Blair lade till ett dubbelstaket utanpå det, och den korta promenaden till parlamentet ersattes med transport i skottsäker bil.

Nu kändes det plötsligt att det är vår, och jag undrar om en sådan där enkel gest kanske mer än alla orden indikerar att vi har vänt ett blad – att det skett en reell förändring i den politiska kulturen.

Uppför floden

2010-05-02T12:30:00.034+01:00

På tal om filmer, så läste jag i någon tidning att London Film Critics’ Circle förra året utnämnde Francis Ford Coppolas Apocalypse Now till ”den bästa filmen under de senaste 30 åren”.

Och visst är det en fantastisk film! Särskilt inlednings-scenen med dess dubbel och trippelexponeringar tycker jag är mästerliga: ljudet av helikoptrar som flyger förbi, den snurrande takfläkten som byts mot skuggorna av passerande helikoptrar och napalmbombade palmdungar…

Som film är det lika snyggt som effektivt, men jag har stora problem med innehållet och instämmer helt i vad Frank Rich skrev i Time: "while much of the footage is breathtaking, Apocalypse Now, is emotionally obtuse and intellectually empty."

Filmen tjänar inte heller på den ytliga – och väsentligen falska – anknytningen till Joseph Conrads Heart of Darkness. Den har lånat motivet med resan uppför floden, namnet Kurtz, och en del andra detaljer från Conrads klassiska mästerverk, men sedan har man ställt allting på huvudet: medan kapten Marlow i romanen får uppdraget att återupprätta förbindelsen med Kurtz och hans utpost långt uppför floden och säkra flödet av elfenben, så får kapten Willard i filmen i uppdrag att mörda sin version av Kurtz – ”to terminate his command”, eftersom hans ”metoder är osunda”.

Så går det nu vanligen när Hollywood får tag på en historia: If the bad guy is an American, the good guy has to be an American too!

Det finns ingenting mer fördummande än patriotism, och den amerikanska biopubliken kräver en patriotisk vinkel och en amerikansk hjälte. (Ett senare exempel på detta är filmen Rendition, där CIA visserligen är the bad guy, men där en enskild CIA-agent plötsligt återfinner sitt samvete och befriar den fånge han varit med om att tortera!)

Så lyckas Hollywood vanligen att förvandla USA:s brott till någonting som hemmapubliken kan försona sig med. Även om CIA ofta är skurken (som representerar de suspekta makthavarna i Washington) så är ju ändå amerikanen som stereotyp god, och allt ordnar sig alltid innan filmen tar slut. USA ingriper i världen av altruistiska skäl, och bara man tar hand om ett fåtal rötägg, så kan den amerikanska självbilden återupprättas.

Apocalypse Now spelades in utan manus, och de kaotiska förhållandena under inspelningen är legendariska. Detta bidrog säkert till de surrealistiska utflykterna under kapten Willards färd uppför den fiktiva Nung River, vilka varierar i olika versioner av filmen.

”I like the smell of napalm in the morning!”

Men det är när kapten Willard kommer fram till Colonel Kurtz’ bas i ett gammalt tempel någonstans innanför gränsen till Kambodja som filmen går över styr. Kurtz visar sig härska över en märklig stam som inte har den minsta likhet med något folk som bor på Sydostasiens fastland. De är beväpnade med pilbågar och förefaller att leva i ett permanent katatoniskt tillstånd. Uppen-barligen ser de Kurtz som något slags gud, och att döda människor hänger som frukter i träden är tydligen normalt här.

Det spelar mindre roll vilken grad Coppolas Colonel Kurtz är inspirerad av Tony Poe. Själv har Coppola förnekat det (vilket han givetvis måste göra av juridiska skäl) men likheterna är för många för att kunna vara rena tillfälligheter. (Jag skulle säga att Coppolas Colonel Kurtz är inspirerad av Tony Poe ungefär i samma grad som Conrads Kurtz är inspirerad av Henry M. Stanley.)

Tony Poe var en CIA operative i Laos från 1961 till 1970 under USA:s ”hemliga krig”. För att vara hemlig blev han snart anmärkningsvärt känd – eller ökänd. Hans metoder sades ibland vara ”osunda”, och han beskrevs av somliga som en galning och ett fyllo. Hans meritlista inkluderade sådant som att betala 5 000 kip för avskurna öron från dödade fiender.

Tony Poes uppdrag var att träna hmongminoritetens armé under Vang Pao, men han nöjde sig inte med att vara tränare, utan deltog i många av de tusentals flyguppdrag mot förmodade kommunistiska mål som utfördes av The Ravens – ett irreguljärt flygvapen som bestod av sportflygplan, vilka flögs av piloter utan uniformer, klädda i avklippta jeans och cowboyhattar.

De opererade från Long Chen (Long Tien) ett litet flygfält halvvägs mellan Viangchan (Vientiane) och Xièng Khouang, som USAs flygvapen kallade LS20A, medan Air America kallade det Alternate. The Ravens kallade platsen Shangri-La, och från denna flygplats – som var en av de mest trafikerade i hela Sydostasien – flög de 580 994 uppdrag under 9 år. Long Chen finns inte på någon karta, trots att denna bas faktiskt var Laos andra stad efter Viangchan under denna tid.

Long Chen

The Ravens och Air Americas flygplan parkerade på Long Chen

Tony Poe gillade att vara ökänd och gav gärna intervjuer efter att ha pensionerats från CIA 1975. Till hans bravader hör att kasta ner avhuggna huvuden från lågsniffande flygplan för att sätta skräck i fienden. (”I only did it twice”) och att skicka paket med avskurna öron till USA:s ambassad för att bevisa hur effektiva man var, och många kommunister man dödat.

Hur kommunistiska öron skulle skilja sig från vanliga öron är oklart, och det sägs att när han en dag träffade på en pojke utan öron i en by, och frågade varför pojken inte hade några öron, så fick han till svar att hans pappa hade skurit av dem för belöningen på 5 000 kip.

”It really pissed me off!”

Tony Poes metoder ansågs osunda, och hans överordnade kunde inte kontrollera honom, så han flyttades till Thailand 1970, där han fortsatte att träna grupper av hmong, som sedan sändes tillbaka till Laos.

Reunion at Lucy's Tiger Den, Patpong Road, Bangkok 1984. Tony Poe i bakgrunden till höger.

Inte skickade CIA ut någon för att mörda Tony Poe! Tvärtom belönades han med CIA:s högsta utmärkelse silverstjärnan – två gånger! – och när han dog i juli 2003 läste jag detta i Bangkok Post – jag har kvar det nu gulnade klippet.

”Anthony A. Poshepny, a decorated former CIA official who collected enemy ears, dropped decapitated human heads from the air on to communists and stuck heads on spikes, was buried on Saturday in California after waging failed secret wars in Indonesia, Tibet and Laos.

‘The posting of decapitated heads obviously sent a powerful message, especially to the North Vietnamese troops seeking to invade the homelands of the Hmong and Lao people,’ said Philip Smith, executive director of the Washington-based Center for Public Policy Analysis, in an email interview after Poshepny’s death on June 27.

‘He successfully fought terror with terror. He strove to instill courage and respect in the tribal and indigenious forces that he recruited and trained as well as fear in the enemy.

In the post-Sept 11^th security environment, fearless men like Tony ‘Poe’ are what America needs to combat and counter terrorism and the new unconventional threat that America faces from abroad in exotic and uncharted lands,’ Mr Smith said...”

As Time Goes By

2010-04-30T09:22:00.033+01:00

Nyligen visade en av tv-kanalerna här den klassiska filmen Casablanca, och av något diffust, nostalgiskt skäl, tittade jag på den ännu en gång.

Det är en mycket bra film – en av de bästa som någonsin gjorts, säger förståsigpåarna, och jag håller med! Det spelar ingen roll att historien bitvis är rent nonsens. Motståndsmannen Victor Lazlo är en topperson i en motståndsrörelse som spänner över alla naziockuperade länder, och han antas veta namnen på alla nyckelpersoner i olika länder. Han har varit tyskarnas fånge, men till sist lyckats fly från ett koncentrationsläger…

Nu vet vi ju att någon sådan rörelse aldrig existerat, och om den hade existerat skulle den inte haft en så sårbar organisation. Att låta en person sitta på så mycket kunskap strider mot all logik. Och nazisterna skulle verkligen inte heller ha placerat en man med sådana kunskaper i ett koncentrationsläger. Han skulle ha hållits av Gestapo någonstans, och troligen skulle han ha torterats till döds. Att han skulle ha kunnat fly är fullståndigt otroligt!

Men allt detta spelar alltså mindre roll. Filmen, som är en ren studioproduktion, har alla ingredienser som behövs för att fängsla en stor publik – en komplicerad triangelhistoria, mängder med lösa existenser som hamnat här mer av tillfälligheter än av egen önskan. Alla är på väg någonstans, och de skulle aldrig ha träffats under mer normala förhållanden. Filmen innehåller också ett antal oförglömliga repliker.

Jag har aldrig varit i Casablanca, och jag föddes fem år efter andra världskrigets slut. Ändå är den här filmens människor och miljöer på något förunderligt sätt så välbekanta för mig.

Det är som om jag hade varit med!

Mitt första Casablanca var i Bangkok för 35 år sedan. Jag bodde på King’s Hotel på Sathorn Road sedan några månader, och nu bevittnade vi slutskedet av USA:s krig i Viet Nam. Jag hade haft planer på att flyga in till Sài Gòn för att uppleva det på plats, men jag var för sent ute och lyckades inte skrapa ihop pengar till en flygbiljett…

Så nu satt jag här på mitt hotell i Bangkok och såg dramat utspelas på TV. Människor som flydde i vild panik, och de där kaotiska scenerna med människor som försöker ta sig in på den befästa amerikanska ambassaden, där helikoptrar lyfte ut de utvalda från taket. Och sedan från de amerikanska hangarfartygen, där man knuffade helikoptrarna över bord när man inte längre har plats för fler.

Gruppen av människor vid mitt stambord i hotellets restaurang – liksom på Blue Fox en kort promenad från hotellet – hade vuxit snabbt under de sista veckorna, och sammansättningen hade blivit allt mer absurd. På Blue Fox - vår motsvarighet rill Rick's Café - inkluderade den lokala poliser, amerikanska militära rådgivare från JUSMAG på hörnet, och spooks av alla sorter, av vilka de flesta bodde tvärs över gatan i ett hus där jag också skulle hyra en lägenhet ett år senare.

Först var det jag själv och min flickvän, som var khmer (jag har skrivit om henne här), en ung tysk kvinna, Angelika, som övergivits av sin man någonstans under en resa, och som nu var – hur ska jag beskriva det? – något slags trofé som vandrade mellan officerare inom thailändsk polis och militär. (Om jag ska vara snäll kunde jag kanske kalla henne kurtisan, men hon hade vad jag vet inga av de kvalitéer som vanligen förknippas med det begreppet.)

Så presenterades jag en dag för en vietnamesisk kvinna och hennes son, som just hade anlänt från Sài Gòn. Hon var gift med en amerikansk officer, som hade tagit dem med sig till Bangkok. Sedan hade han rest hem ”för att ordna med saker och ting” medan hon och sonen väntade på visum till USA. Men det visade sig snart att mannen var gift i USA och inte längre intresserad av sin vietnamesiska familj.

Så en dag fick vårt gäng en ny medlem, Gennaro. Han hade varit Italiens vicekonsul i Sài Gòn, och hade nu evakuerats till Bangkok. Han hade dessförinnan varit stationerad i Jakarta och var gift med en indonesiska sedan många år, men nu väntade han mest på pension och att få flytta tillbaka till Italien. Han kom ofta tillbaka från ambassaden med fantastiska italienska ostar och gott vin, som han hade fått med diplomatposten. Vi blev mycket goda vänner, och gjorde en hel del utflykter tillsammans – ibland med andra diplomater från Italiens ambassad, och med en kvinna som hörde till familjen som ägde hotellet – och med Su och hennes son. Skyddad bakom sitt diplomatpass sa han öppet att han varit medlem av kommunistpartiet sedan han var ung under andra världskriget. Han hade varit en motståndsman, och belönats med ett jobb inom utrikesdepartementet efter krigsslutet.

När man bor länge på ett litet hotell, blir det ju ett slags hem, och gränsen mellan personal och gäster kan så småningom bli lite flytande. Här blev en av receptionsflickorna särskilt god vän med mig och mitt gäng, och en kväll när jag skulle gå på bio med mina vänner, säger Kiang, som hon hette, plötsligt att den där filmen skulle jag gärna vilja se.

Hon hade givetvis fruktansvärda arbetstider och uselt betalt, så jag säger åt henne: Gå med mina vänner – jag kan se filmen vilken kväll som helst! Jag kan se efter receptionen åt dig!

Och eftersom detta är en historia från Bangkok, där ofta de mest osannolika historierna är sanna, så accepterade hon förslaget. Jag var receptionist för en kväll, och de japanska affärsmännen som bodde på tredje våningen visade inte med en min att det var något märkligt med att det var jag som gav dem rumsnycklarna när de kom in på kvällen.

Var utom i Bangkok skulle något sådant kunna inträffa?

Alla råttor lämnade det sjunkande skeppet, och strömmen av flyktingar och skojare av alla upptänkliga slag som levt i Sydvietnam, översvämmade Bangkok för en tid. Påtagligt många kallade sig ”doktor” – som ”dr Paul”. Han var tysk, och det var genom Angelika som han kom att hamna i min krets. Vad för slags doktor han skulle föreställa, framgick inte – inte heller om han hade någon fast adress någonstans. (Hans visitkort saknade adress.) Han låtsades vara något slags affärsman och hade hittat en medelålders thailändsk affärskvinna som underhöll honom för en tid. En annan, amerikansk ”doktor” sa sig ha praktiserat medicin någonstans i Viet Nam. Han hette Isaac, och nu flyttade han mellan de billiga hotellen i Bangkok, och varje gång jag stötte på honom hade han ett nytt efternamn…

En dag anslöt sig ytterligare en man till vårt stambord i hotellets restaurang. Det var amerikanskt flottbesök i stan, och hotellet översvämmades av amerikanska soldater – med hela svansen av lokala hallickar och deras flickor – plus en flicka som självständigt checkade in på hotellet och visade sig vara en smart affärskvinna som gjorde sig en mindre förmögenhet genom att sälja marijuana till soldaterna. Stekarna i restaurangen blev plötsligt dubbelt så stora, och vi som bodde här uppskattade mycket dessa sidoeffekter.

Den här mannen visade sig vara kapten i US Navy. Riktigt varför han var här sa han aldrig, men det föreföll som om han hade något slags övervakande funktion. Han hade danskt ursprung, och uppenbarligen tyckte han att det utgjorde något slags band mellan oss.

Så efter några dagar när han skulle resa, sa han att han ville bjuda på middag på The Two Vikings. Jag tyckte det var lite komiskt – och så otroligt amerikanskt – att tro att jag saknade ”hemlandets” mat i denna kulinariska metropol! The Two Vikings är en dyr, exklusiv restaurang, och det skulle aldrig ha fallit mig in att gå dit. Nu blev vi i alla fall ett gäng som tog taxi till Sukhumvit Road denna kväll – precis vilka som var med kommer jag inte ihåg – men jag minns att jag åt fläskpannkaka. (Det är enda gången någonsin som jag ätit fläskpannkaka på restaurang!)

Så när vi sitter där, så säger han plötsligt: If I had another life, I would like to be like Carl here – cool, calm, and correct!

Jag tappade hakan, och blev ärligt sagt mycket generad. Vad han menade har jag ingen aning om, men det var ju uppenbart något slags komplimang – och jag har svårt för komplimanger!

Det var en kaotisk, men intressant tid. Så småningom återgick livet till det normala. Skojarna hamnade förr eller senare i finkan, och flyktingarna fick så småningom visum till ett eller annat land. Su och hennes son fick till sist efter många månaders väntan visum till USA. Jag gifte mig – med en annan flicka – och flyttade till ett litet hus i en annan del av staden. Snart tappade jag kontakten med dem som fanns kvar av det gradvis uttunnade gänget.

Jag har upplevt fler sådana här Casablanca-situationer senare – senast när Iraks kristna började dyka upp som flyktingar i Bangkok efter att ha blivit ”befriade” av USA.

Men det är en annan historia!

Den här hemska bilden av mig utanför King's Hotel är tagen av Angelika vid denna tid

Vietnam Vietnamkriget

Bilder från Bangkok före skyskraporna finner du här!

As Time Goes By

You must remember this, a kiss is just a kiss
A sigh is just a sigh
The fundamental things apply, as time goes by
And when two lovers woo, they still say "I love you"
On that you can rely
No matter what the future brings, as time goes by

Moonlight and love songs, never out of date
Hearts full of passion, jealousy and hate
Woman needs man, and man must have his mate
There's no one can deny
It's still the same old story, a fight for love and glory
A case of do or die
The world will always welcome lovers, as time goes by

Moonlight and love songs, never out of date
Hearts full of passion, jealousy and hate
Woman needs man, and man must have his mate
There's no one can deny
It's still the same old story, a fight for love and glory
A case of do or die
The world will always welcome lovers, as time goes by

(Herman Hupfield)

"Major Strasser has been shot. Round up the usual suspects!"

Man tager vad man haver

2010-04-21T10:10:00.009+01:00

Bilden har fått en allt större betydelse som bärare av budskap. Någonstans passerade vi en gräns, där det tryckta ordet inte längre kan konkurrera om vår uppmärksamhet om det inte har en bild som inkörsport. Barnens skolböcker ser sedan länge ut som anslagstavlor, med bilder, bildtexter och faktarutor utan synlig ordning. Det är inte längre självklart att man läser en sida uppifrån och ned. I stället öppnar man boken och låter blicken skanna sidorna, medan man tittar på bilderna och kanske läser några rader här och var.

Det är alltså läsmetoden från kvällstidningen som kommit att ta över. Mängden av information som vi exponeras för har gjort det nödvändigt för oss att sovra, eftersom det finns en gräns för hur mycket vi kan ta in. Internet har ersatt uppslagsboken på gott och ont, och jag hörde nyligen en professor berätta om nyinskrivna studenter som suckade när de fick listan med kurslitteratur: Måste vi läsa böcker!

Skulle du gå till en läkare som surfade på nätet för att diagnostisera ditt problem och leta efter lämplig behandling och medicin? undrade han.

Problemet med en lättillgänglig men fragmentiserad information är ju att det kan bli näst intill omöjligt att avgöra vad som är sant och falskt, eller hur de olika bitarna förhåller sig till varandra. Till sist kan informationen bli oanvändbar för den som saknar referensramar.

Journalistiken präglas idag av samma problematik. Det mesta har blivit en fråga om teknologi – om hur budskapet presenteras – medan innehållet hamnat i bakgrunden. En klatschig bild med en bildtext kan kanske locka läsaren att ägna en minut åt en text.

Men hur bär man sig då åt om det inte finns någon bild?

Detta är en situation som dagens massmedia har svårt att hantera!

Ibland tar man en bild som nästan visar vad man vill visa. Något liknande - något som skulle kunna ha varit det man skriver om.

Det mest flagranta exemplet på senare år är nog oroligheterna i Tibet inför OS för två år sedan. Medierna var frustrerade över bristen på bilder, och när det dök upp bilder på polis i kamouflageuniformer som pucklade på tibetanska munkar med sina batonger, så gick de genom världspressen. Bilder på kinesisk polis som klådde upp munkar var hot stuff!

Problemet var att bilderna var från Nepal (och i något fall från Indien).

Men munkarna i sina vinröda kläder var ju lätta att identifiera, och folk i allmänhet ser ju inte skillnad på kinesiska och nepalesiska polisuniformer, så bilderna fick duga! Någon fuskar, och sedan följer andra efter – många säkert i god tro!

Bilden överst dyker nu och då upp som illustration till de röda khmerernas brutalitet.

En ung man har hängts i ett träd, medan en förmodad khmer rouge slår på kroppen med en fällstol.

De röda khmererna fotograferade noggrant sina fångar i Toul Sleng, men man fotograferade inte sina otaliga avrättningar. De var inte heller offentliga – offren hämtades vanligen på natten.

Problemet med bilden överst är att den inte är från Kambodja. Den är tagen utanför Thammasat-universitetet i Bangkok den 6 oktober 1976.

Politiskt våld är inget nytt i Thailand!

En dag, en bild, några frågor

2010-04-17T10:33:00.017+01:00

Bilden ovan är på dagen 35 år gammal. Bildtexten där jag hämtat den, säger: ”Röda khmererna tågar in i Phnom Penh 1975 under folkets jubel. Några timmar senare inleddes den stora evakueringen av huvudstaden.”

Det är inte min avsikt att starta någon ny debatt kring de s.k. ”röda khmererna”, jag vill bara säga några ord om bilden.

När man tittar närmare på den, ser man genast att det är någonting som inte stämmer. En av männen på lastbilen i bildens centrum håller upp en flagga med något slags malteserkors, och man måste givetvis ställa frågan om vad den flaggan representerar. Är det verkligen de röda khmerernas flagga?

Min fråga är givetvis retorisk. Jag vet ju att det inte är så!

Bilden är mycket riktigt tagen i på en gata i Phnom Penh det 17 april 1975. (Jag vet precis var i staden den är tagen.) Tidpunkten torde vara sena förmiddagen, och männen på bilden hör till en grupp som kallade sig Monatio eller ”den nationella rörelsen”, som agerade i staden under det interregnum som inföll mellan regimens kollaps och de verkliga röda khmerernas intåg i staden.

Det var en grupp som inspirerats av Lon Non – Lon Nols yngre bror – och som trodde sig kunna spela en politisk roll genom att utge sig för att vara sympatisörer till de röda khmererna. De tog bl.a. kontroll över radiostationen, där de sände ut ett förvirrat meddelande om ”förhandlingar”.

Radiosändningen blev kort – en annan röst bröt in och sa: ”Vi har inte kommit för att förhandla. Vi kommer till staden genom vapenmakt”, varefter radion tystnade.

Gruppen avväpnades och skjöts på eftermiddagen.

Jag har hämtat den här bilden från en gratisbok från Forum för levande historia, som heter ”Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Jag fick den när jag besökte deras utställning i Gamla Stan i Stockholm förra sommaren. På den utställningen hade bilden också en prominent plats.

Nu vet jag att några tycker att jag är petig, och att detta sakfel är obetydligt sett i ett större sammanhang – bilden skulle ju kunna ha föreställt de röda khmerernas intåg – den är ju inte alls olik den äkta varan!

De verkliga röda khmererna anländer i Phnom Penh den 17 april 1975 (Xinhua)

Men det var inte så mycket bilden i sig som jag funderade över när jag vandrade in på den där utställningen, utan det den sa mig genom att den fanns där med denna felaktiga etikett. För mig signalerade den att de som skapat utställningen inte hade haft sakkunnig hjälp. Ingen som har några kunskaper om Kambodja under denna tid skulle begå ett sådant misstag.

Och när jag sedan öppnade boken och hittade följande stycke, var det ju helt uppenbart:

Här har man inte ens fått de enklaste och mest okontroversiella fakta rätt:

Saloth Sar tog namnet Pol Pot i djungeln 1969 – inte när han blev premiärminister 1976.

Han överlämnades inte till några ”myndigheter”, utan ”ställdes inför rätta” av sina egna i Anlong Veng i norra Kambodja i juli 1997, och dog i sitt lilla hus på den thailändska gränsen nio månader senare.

Pol Pot "inför rätta" i juni 1997

Detta är ju allmänt känt och fullständigt okontroversiellt.

Min fråga i sammanhanget är: Varför har man valt att anlita författare som inte är specialister på området?

Var specifikationerna på beställningsarbetet formulerade så att ingen sakkunnig ville befatta sig med uppdraget, eller – mera troligt – var ingen sakkunnig tillfrågad?

Tenebræ

2010-04-01T10:08:00.027+01:00

Det drar kallt i London, och våren avancerar i snigelfart. När jag går en runda kring kvarteret och tittar på de träd och buskar som jag brukar använda för att mäta vårens framsteg, konstaterar jag genast att de idag inte riktigt nått det blomningsstadium de befann sig i den 15 mars förra året, och redan den 22 februari 2008.

Det har varit en lång och kall vinter i Storbritannien, och de som har betalt för att hålla koll på sådant, kallar den en rekordvinter – den kallaste på 31 år.

Och precis när man kunde tro att det hela var över för denna gång, så drabbas Skottland av snökaos ytterligare en gång, med upp till 75 cm snöfall i höglandet.

Fastetriden kallas Lent på engelska. Fast ordet betyder egentligen ”vår” och syftar på att dagarna blir längre. (Från gammalengelskans ”lencten, lengten”.)

Jag var på tenebræ i Westminster Cathedral. I Sverige är de kanske mest de som är intresserade av gammal kyrkomusik som vet vad en trenebræ är, men jag ska försöka ge en kort beskrivning.

Ordet betyder ”mörker”, och det kan tyckas vara en märklig koppling till våren. Men det är ju ingen tillfällighet att påsken firas under våren, när naturen till synes uppstår från döden.

Tenebræ har firats i kyrkan sedan 600-talet, och var i princip tidebönenerna före gryningen, under skärtorsdag, långfredag, och påskafton (Matin/matutinus, efter Matuta, gryningens gudinna.) De bestod av psaltarpsalmer och läsningar från Jeremias klagovisor, i en kyrka som var upplyst enbart av en tenebræ – en speciell ljusstake med femton ljus, av vika ett släcktes efter varje psalm, tills ett enda ljus blev kvar. Det sista ljuset, som skulle symbolisera Kristus, doldes sedan bakom altaret för en stund, varefter det placerades på altaret, som en symbol för Kristi död och uppståndelse.

Firandet av tenebræ avskaffades 1955, som ett led i raden av liturgiska förenklingar, men det har kommit tillbaka i olika former på senare år.

Här i Westminster Cathedral hade man vänt alla stolarna mot mittgången och placerat stora ljusstakar i en rad från porten till koret. Kören, som denna kväll bestod av tjugo unga pojkar från katedralens skola och tio vuxna män, sjöng nerifrån golvet – först innanför portarna i väster, sedan från mitten av katedralen, och till sist ifrån koret – medan ljusen släcktes efter hand och mörkret bredde ut sig i katedralen.

Musiken var både klassik och modern, och växlade mellan den spanske tonsättaren Tomás Luis de Victoria (1548-1611) och skotten James MacMillan (född 1959). Till sist avslutades med Gregorio Allegris (1582-1652) berömda, niostämmiga tonsättning av Miserere mei (psalm 50), medan den fullsatta katedralen låg i mörker.

Allegris Miserere fanns på den första skiva med Westminsterkatedralens kör, som jag fick tag på i Malmö för många år sedan. Något liknande hade jag aldrig hört! Den inspelningen är från 1983 – drygt 20 år innan jag först satte min fot här.

På det skivomslaget fanns också den första bild från Westminsterkatedralen som jag sett - the Chapel of the Blessed Virgin.

Om det var en konsert eller en gudstjänst denna kväll fick väl var och en själv bestämma, men med en kör som denna, som utan problem fyllde den stora katedralen med sin sång, var det en stor musikupplevelse!

Det finns numera en rad bra inspelningar av olika tonsättningar av detta officium.

Tomás Luis de Victoria finns bl.a. med Westminster Cathedral Choir och The Tallis Scholars.

Carlo Gesualdo finns i flera inspelningar, här med A Sei Voci

Och här kan man lyssna på början av Allegris Miserere

Här följer lite mer reklam:

Åsnans präster

2010-03-13T10:30:00.015Z

Med tiden bli klotter kulturhistoria, och när vi nu fick Lars Vilks rondellhundar i repris överallt, och mordkomplotterna dyker upp allt tätare om man ska tro medierna, kom jag att tänka på det gamla klottret nära Palatinen i Rom, som visar Jesus som åsna på ett kors. Det klottret är från 100-talet, och texten på grekiska säger ”Alexamenos dyrkar Gud”.

Det tog mig inte lång stund att hitta bilden på nätet. Jag gjorde en sökning på ”asinarius sacerdotis”, och hamnade föga överraskande i en avhandling om Tertullianus och den kristna kyrkan i Nordafrika på 200-talet...

Om någon undrar över sökorden, så är de hämtade från ”Apologeticus”, som jag läste för ungefär 25 år sedan, då de där orden satte sig i minnet. Jag tyckte Tertullianus kommentar till klottret var intressant. Han skrek inte ”hädelse” och ropade inte på bestraffningar – eller på att klottret skulle avlägsnas. ”Vi tyckte det var roligt!” skriver han.

I Apologeticus argumenterar han för att kristendomen ska legaliseras och jämställas med andra religioner inom Romarriket. Tertullianus skrev boken år 197. Han var den förste av kyrkofäderna som skrev på latin i stället för grekiska, och han har myntat begrepp som är självklara för oss idag – till exempel Gamla och Nya Testamentet för de historiska epokerna, vilket sedan kom att appliceras på Bibelns böcker från respektive epoker.

Kyrkofadern Tertullianus, 160 - 220.

Idag har vi svårt att tänka oss en kristen kyrka där Bibeln ännu inte existerar, men det var inte förrän på det tredje konciliet i Karthago i augusti år 397 som beslutet om den kristna kyrkans kanon togs efter omfattande diskussioner – något som kristna fundamentalister idag kanske borde reflektera över.

Nordafrika var ett betydelsefullt område för kyrkan under de första århundradena. Tertullianus var – liksom Augustinus – berber. Augustinus, som levde två hundra år senare, har kommit att överskugga Tertullianus, som blev en ”icke-person” inom kyrkan, sedan han anslutit sig till montanismen – ett slags tidig pingströrelse.

Se där vilka funderingar som kan växa kring lite klotter!

Festen och fastan

2010-02-22T10:28:00.030Z

Orden har ju också sina öden, och ett begrepp som ”karneval” kan ju tyckas vara entydigt nog, men numera används det vanligen som en synonym till ”festival”. Längst bort från ursprunget har man hamnat i Australien, där ordet också används om idrottsturneringar.

Men den till synes självklara etymologin ”carne vale” – ”farväl till köttet” – blir genast mindre självklar när man petar lite på den. Fastan handlade inte bara om att avstå från att äta kött, utan om att avstå från en lång rad livsmedel, inklusive ägg och mjölkprodukter, och dessutom alkohol – och sex.

”Carne” betyder ju inte bara ”kött” utan också ”kropp”, och i ett vidare perspektiv kan man skönja en gnostiskt influerad fientlighet till kroppen och kroppsliga behov. Att förneka kroppen antogs vara utvecklande för själen. Botgöring, fasta och andliga övningar under fyrtio dagar skulle jämna vägen till himlen.

Den egentliga karnevalen – dagen före askonsdagen – gjorde man alltså fest på de livsmedel som var förbjudna under fastan. Det var ju praktiskt om maten inte skulle förfaras, och eftersom man i alla fall skulle gå till bikt och ägna fyrtio dagar åt botgöring passade man på att ta ut svängarna på vägen dit – några synder mer eller mindre spelade ju mindre roll i sammanhanget.

Karnevalen i Venedig har firats åtminstone sedan 1200-talet, och maskeraderna har under vissa perioder varit så vilda att myndigheterna försökt förbjuda dem.

Karnevalstraditionerna varierar lokalt – liksom reglerna kring fastan har varierat. Ett medeltida tema som ”upp-och-ner-vända världen” var mycket populärt, eftersom det medgav att man drev med överheten och uttryckte förbjudna tankar. Allt ”högt” skulle göras ”lågt”, allt som normalt var förbjudet, skulle vara tillåtet. Både kyrkliga och världsliga myndigheter försökte ibland ingripa mot de mest extrema yttringarna – med varierande framgång. Hit hör firandet av den s.k. ”åsnemässan”, då man klädde ut en åsna till biskop och firade mässa med den i katedralen.

Numera tänker kanske de flesta på Rio de Janeiro i samband med begreppet karneval. Där har paraderna av sambaskolorna, med lättklädda kvinnor, kommit att ta över, men en del klassiska teman som att driva med döden lever kvar.

Idag lever inte så mycket av karnevalens anda kvar, men det gör ju å andra sidan inte fastan heller. I princip finns fastan kvar inom katolska kyrkan, men om någon egentligen fastar, är något man knappast talar om. Askonsdagen – när man får ett kors av aska ritat i pannan under mässan, som ett tecken på botgöring och en påminnelse om att man är dödlig – firas fortfarande, men att iaktta en massa fasteregler anses som inkompatibelt med att leva i den moderna världen.

När det talas om fasta idag, är det mest i samband med islam och ramadan. Här har dock begreppet fasta fått en annan innebörd: att inte äta medan solen är uppe.

Jag måste erkänna att jag drog på munnen när jag hittade denna annons i en tidning i Dubai under ramadan 2001 (som då inföll i december):

Bokstavstro har jag med min bakgrund viss förståelse för, men att driva formaliteterna till sådan ytterlighet fann jag helt enkelt absurt! Här anges på minuten tiderna för bönen, och exakt på minuten när man skall börja dagens fasta – och vilken minut den tar slut – med kompensation för den exakta plats inom Förenade Arabemiraten där man råkar befinna sig.

Sedan sitter man uppe halva natten och äter!

Faktum är att alla typer av konsumtion toppar under ramadan, och just det här året fanns det helsidesannonser i tidningarna som sa:

UNNA DIG EN NY MERCEDES DENNA RAMADAN!

I England firas Pancake Tuesday (som motsvarar fettisdag – Mardi Gras), och seden har sitt ursprung i att ägg och fett var förbjudet under fastan. Egentligen heter den Shrove Tuesday, och utgör den sista dagen av ”Shrovetide”. ”Shrove” är gammalengelska och kommer från ”shrive” – att skriva – från latinets ”scribere” - här i betydelsen att bikta sig. På svenska kalldes det ju också faktiskt en gång ”att skrifta sig”!

Här i Storbritannien finns inte någon levande karnevalstradition – vi har fått det kinesiak nyåret i stället, och i söndags var ca femtio tusen ute på gatorna i Chinatown och Trafalgar Square!

Kinesiska nyåret - från mina kvarter

Till sist: det kan tyckas märkligt att ”karneval” och ”festival” blivit synonymer, när ”vale” i de båda sammansättningarna används i motsatt mening: ”farväl” resp. ”var hälsad!”. Men det är ju ordens öde!

Tigerns år

2010-02-13T11:52:00.016Z

Denna vecka firar vi nyår i London.

Om man bor i en stad som London, där det talas över två hundra språk och människorna kommer från alla delar av världen, följer med nödvändighet en kulturell mångfald som jag finner befriande.

Söndag morgon, Little Newport Street

Mängden av kalendrar som dessa olika kulturer för med sig manifesteras sällan i det offentliga rummet, men det kinesiska nyåret firas alltid. I år infaller nyårsdasgen den 14 februari, och firandet pågår hela veckan med olika arrangemang som har anknytning till kinesisk kultur, och avslutas med den storas paraden nästa söndag.

De flesta kalendrarna placerar nyåret under våren. Det finns väl drygt tjugo kalendrar som olika religiösa eller etniska grupper använder sig av för att fastställa viktiga tidpunkter för jordbruket och den rätta tiden för religiösa festdagar.

Oxford Circus

Alla kalendrar som jag känner till har skapats på norra halvklotet, och att börja året på våren, när naturen vaknar till liv och bondeåret startar på nytt tycks mig rimligt. Vikingarna räknade visserligen nyåret från midvinterblotet, men när Sverige kristnades kom också hos oss Marie bebådelsedagen den 25 mars att räknas som nyårsdag. Att fira nyår den 1 januari är ett sent påfund.

Men inte ens inom kristenheten har man kunnat enas om en kalender. Den ortodoxa kyrkan firar jul och nyår i januari, och den koptiska kyrkan har en rörlig nyårsdag, som infaller på sensommaren.

Den islaminka kalendern är en strikt månårskalender, och deras år är alltså ca 11 dagar kortare än solåret. Det medför att nyåret och alla religiösa högtider kan inträffa vid alla årstider, och att deras tideräkning ytterst långsamt knappar in på oss. Förra året inföll nyåret den 18 december, och i år infaller det den 7 december, osv.

Den judiska kalendern baseras också på månåret, men här har man löst problemet med de 11 dagarna genom att sätta in en skottmånad vissa år, och på detta vis håller festerna sig i den årstid där de hör hemma.

Jag ska inte göra det här till en lång lista! Jag skrev om Songkran här förra året.

Nu firar vi tigerns år!

虎 [hǔ] tiger

Stray Politicians

2010-02-08T11:54:00.010Z

Att förstå politikers tänkande kan vara en utmaning också i deras klaraste stunder, men ibland lyckas de överträffa sig själva och slå också de mera härdade med häpnad.

Här är det André Bauer – Lieutenant Govenor of South Carolina – som yttrar sig om fri eller subventionerad skolmat – eller vad det nu är det handlar om…

Han har i alla fall senare bestämt dementerat att han skulle ha gjort jämförelser mellan ”stray animals” och fattiga människor, men att han anser att subventionerad skolmat leder till försämrade studieresultat är helt klart.

Fäder och söner

2010-01-23T11:12:00.019Z

Ibland har jag funderat över om man har rätt att vara stolt över sina barn. Riktigt lika tokigt som att vara stolt över en idrottsmans prestationer för att han kommer från samma land är det väl inte, men det tycks mig att man som far har bidragit med så lite! Ett paket gener som man inte komponerat är ju inte mycket att skryta med, och efter de första åren är det kompisarna, Hollywood och TV – och kanske i någon mån skolan – som tar över.

Det känns faktiskt riktigt snopet att de där första åren som ger föräldrarna så mycket glädje, försvinner ner i minnets bottensats. Mina tidigaste, mycket vaga minnen är från treårsåldern, men från fyra är de mycket tydliga.

Pojken på bilden överst är min yngste son, när han är ett år gammal.

Jag minns givetvis varje detalj från mina barns födelse! Min äldste son missade jag dock med en timme, eftersom sjukhuset i Bangkok missade att ringa mig, vilket de lovat. Jag hade tagit den blivande mamman till sjukhuset därför att jag ansåg att det var dags – jag hade konstaterat att barnet vänt huvudet nedåt några dagar innan, och nu kunde man inte känna huvudet längre... Men på sjukhuset sa man att det inte var dags riktigt ännu och skickade hem mig, och jag tänkte att det är ju de som är experterna...

När min dotter föddes året därpå var jag med, men bara som åskådare.

Sen gick det åtta år, och när det var dags för den här pojken att komma till världen hade rutinerna ändrats, och förlossningsläkaren räckte över saxen till mig som om jag varit en landshövding som skulle inviga en bro, eller något liknande!

Det var alltså den 25 januari, och snön drev över Husebyslätten, så att man inte kunde se vägen den där kvällen. Jag körde fort, med reflexerna på pinnarna vid vägkanten som enda ledning, och vi var framme på sjukhuset med en dryg timmes marginal, visade det sig. (Det var ju före mobiltelefonernas tid, så vad som hänt om vi fastnat i snön, har jag ingen aning om!)

Nu klippte jag i alla fall navelsträngen under ordnade förhållanden, och badade den lille krabaten!

Lycka kommer inte i större förpackning än så!

På Mt Blanc

Vi lyssnade ofta på musik tillsammans när han var liten, och han somnade vanligen i min famn. Han hade redan som ettåring en bestämd uppfattning om vad han ville höra, och när vi var ute och promenerade nynnade han ofta melodislingor ur sådant som han gillade. Jag talade om för honom vad det var jag spelade, så han kunde beställa vad han ville lyssna till.

Det blev mycket Monteverdi. ”Vill ha Montemerdi”, sa han – redan innan han lärt sig att säga ”jag”.

En dag fick han tag på fjärrkontrollen till teven, och trycket på en knapp – och hamnade i fjärde satsen av Berlioz' Symphonie fantastique – den som har titeln ”Marsch till avrättningsplatsen”. Det gjorde honom mycket lycklig! Men när han gjorde ett nytt försök senare hamnade han i en nyhetssändning, och blev mycket besviken. Han kunde inte fatta vad som var fel!

En hög ungar

Jag skulle givetvis kunna skriva en hel bok om den här pojkens första år. Alla föräldrar tycker givetvis – med rätta – att deras barn är speciella, men barn kan vara speciella på olika sätt. Just den här killen förvånade mig ibland.

En dag när vi körde förbi ett av de till synes ändlösa fälten på Skåneslätten och han såg två enorma traktorer plöja ett fält, frågade han mig plötsligt:

- Pappa, kan man säga 'traktorerna'?

- Javisst, om det är flera, svarade jag.

- Det kan man säga! sa han då mycket belåtet.

Det är enda gången som jag minns att jag hört ett litet barn ställa en fråga om grammatik!

En annan dag meddelade han mig stolt från baksätet på bilen:

- Pappa, nu kan jag nästan allt!

Som tvååring i Peterskyrkan sammanfattade han sina intryck i två kommentarer till byggnaden:

- Wow, högt tak! och

- Wow, snyggt golv!

Sen hittade han en flicka som var mycket pratsam, men talade ett språk som han inte förstod. (Det ligger nog i generna!) Han tittade förundrat på henne, medan hon glatt pladdrade vidare. Han såg frågande på mig – det var en ny erfarenhet - men jag kunde inte hjälpa honom! Men efter ett par minuter spelade detta med språket ingen roll!

Så, när han var lite över två år, fick hans mamma för sig att flytta iväg med honom – långt bort!

Det blev mycket resande för oss, men att resa tillsammans är inte något dåligt sätt att umgås!

En dag berättade han för mig att hos mamma hade han fått en egen säng.

- Du kan få en egen säng här hos oss också, sa jag till honom.

- Jag vill inte ha någon säng, sa han. Jag vill sova på din arm!

- Då blir det så!

Viareggio, sommaren 1990

Fotboll med syskonen i Lucca, 1991

Thailand, 1992

Idag fyller han år, och när jag tänker på honom är jag stolt som en tupp!

Och för mig återstår bara att ropa från toppen av denna elektroniska gödselstack:

GRATTIS PÅ 25-ÅRSDAGEN!

Vargavinter

2010-01-08T09:24:00.021Z

Till sist har vintern kommit också till Londons innerstad, och vi har sedan två dagar några centimeter snö. Det är vindstilla, och om det inte blåser så håller sig temperaturen vanligen på plussidan i centrala London när man har minusgrader i ytterområdena. En stad som London skapar sitt eget klimat!

Utanför London har man haft vinter sedan före jul – med tillhörande kaos i trafiken. Tio tusen skolor är stängda, och folk kan inte ta sig till jobben. Det här med vinter klarar britterna definitivt inte, och om man dragit några lärdomar av kaoset senast i februari, så tar det ändå som regel flera år att implementera byråkratiska förändringar här.

Att sanda vägarna är svårt – när det är halt!

Off piste i Scotland

Jag trodde att det var ett rävpar som besöker oss regelbundet, men häromdagen när snön täckt gården var de plötsligt fyra, och jag inser att det troligen är en familj med ett par vuxna men fortfarande mycket lekfulla valpar. Idag på morgonen är hela den öppna ytan fullständigt upptrampad av rävtassar.

Rävbilderna har jag tagit från mitt sovrumsfönster. Den gamla bilen har blivit en favoritplats för rävarna, där de ligger och tittar ut över världen…

Jag såg en mycket intressant dokumentär på BBC i förrgår. Den heter något missvisande ”The Secret Life of the Dog”, och den kommer säkert att dyka upp också på någon svensk tv-kanal.

Jag är inte någon hundälskare – jag upplever hundars osjälvständighet som irriterande – men detta program handlade om forskning kring domesticering och tillhörande frågor, och jag fann det synnerligen intressant!

I ett avsnitt berättade man om ett mångårigt experiment med rävar i Sibirien. Det har visat sig att bland vilda rävar är ca en procent orädda för mänsklig kontakt, och om man avlar på detta underlag, tar det bara ca åtta generationer att få fram en tam räv.

En överraskande aspekt av domesticeringen var att dessa tama rävars utseende alltmer kommit att likna hundars. Räven är ju inte en hund – hunden är en domesticerad varg – men med de gener som genererar egenskapen ”tamhet” följer också ett förändrat utseende. På samma sätt som de domesticerade vargarna vi har i våra hem i många fall förlorat varje likhet med vargen efter tusentals år av avel, förändras rävarnas utseende i riktning mot hundarnas: krokiga svansar, osv.

Man visade upp några charmerande exemplar. Vem kan motstå en räv som denna?

Den tama räven förenar hundens tillgivenhet med kattens självständighet, och borde kunna bli en favorit som människans kompanjon. Att denna kunskap ännu inte utnyttjats kommersiellt finner jag ytterst förvånande! (Ni får tipset gratis! Jag är för gammal för att starta avel av tama rävar!)

Till sist en bild på en varg – bara för att den är så vacker!

Jag vet inte var min känsla för vargen kommer ifrån. Det fanns bara en handfull vargar i Sverige när jag växte upp, och jag har aldrig sett en vild varg, men när jag hört vargar yla mot natthimlen i diverse naturprogram på tv under åren, har jag känt lust att stämma in!

Jag finner det oerhört vackert!

Midnattsmässa

2009-12-25T12:39:00.018Z

Årets midnattsmässa i Westminster Cathedral var Messe de Minuit pour Noël av Marc-Antoine Charpentier (1645-1704). Det var som alltid strålande, och det är verkligen ett av londonbornas stora privilegier att kunna lyssna till katedralens fantastiska kör vilken dag som helst när man känner för det! Det är en kör i absolut världsklass, och den medverkar i åtminstone en mässa varje dag.

Skolpojkarna är lediga över nyår och de har sommarlov i augusti, men resten av kören finns ändå på plats.

Vincent Nichols, den nye ärkebiskopen av Westminster

Det är redan min sjätte jul i London, och snart är det hela över. Jag tar det lugnt! Julen har med åren kommit att handla allt mera om musik för mig, och allt det andra försöker jag mest att avskärma mig ifrån. Jag vill ha mina grisfötter, en flaska grappa, och gärna en bit skinka, men det är allt.

När jag skrev om tomten i förra inlägget, ledde det mig givetvis down memory lane. Tomten var s.a.s. inte kosher hos oss när jag var barn. Vi firade jul på traditionellt vis, men utan tomte.

Det finns ju inga tomtar i Bibeln, och hos oss var det Bibeln som reglerade varje detalj i vårt dagliga liv. Det hindrade ändå inte att det faktiskt dök upp okända tomtar som kom med julklappar till mig och mina många syskon vid ett par tillfällen. (Vi lyckades faktiskt aldrig lista ut vem som låg bakom de där tomtarna.)

Pappa skulle nog ha föredragit att slopa allt julfirande över huvud taget (som de engelska puritanerna faktiskt gjorde – ja, de gick längre än så och förbjöd allt julfirande!) men vissa kompromisser tvingades han att acceptera. Han hade ju en hög med barn, och vi levde ju inte i ett vakuum. Och hans egna församlingsbor firade jul och hade till och med tomte…

Jag minns min barndoms jular med stor glädje! Mamma var duktig på matlagning, och julmaten var en fröjd! Julklapparna var givetvis viktiga då, men de har inte lämnat några bestående intryck. Julgranen däremot är nog det som starkast lever kvar. Den där känslan som infann sig när granen stod där klädd i mörkret med alla ljusen tända… den utstrålade värme i vårt dragiga hus!

Och så var det hela över på ett ögonblick!

Tomten kommer till oss, julen 1980.