fredag 30 april 2010

As Time Goes By


Nyligen visade en av tv-kanalerna här den klassiska filmen Casablanca, och av något diffust, nostalgiskt skäl, tittade jag på den ännu en gång.

Det är en mycket bra film – en av de bästa som någonsin gjorts, säger förståsigpåarna, och jag håller med! Det spelar ingen roll att historien bitvis är rent nonsens. Motståndsmannen Victor Lazlo är en topperson i en motståndsrörelse som spänner över alla naziockuperade länder, och han antas veta namnen på alla nyckelpersoner i olika länder. Han har varit tyskarnas fånge, men till sist lyckats fly från ett koncentrationsläger…

Nu vet vi ju att någon sådan rörelse aldrig existerat, och om den hade existerat skulle den inte haft en så sårbar organisation. Att låta en person sitta på så mycket kunskap strider mot all logik. Och nazisterna skulle verkligen inte heller ha placerat en man med sådana kunskaper i ett koncentrationsläger. Han skulle ha hållits av Gestapo någonstans, och troligen skulle han ha torterats till döds. Att han skulle ha kunnat fly är fullståndigt otroligt!

Men allt detta spelar alltså mindre roll. Filmen, som är en ren studioproduktion, har alla ingredienser som behövs för att fängsla en stor publik – en komplicerad triangelhistoria, mängder med lösa existenser som hamnat här mer av tillfälligheter än av egen önskan. Alla är på väg någonstans, och de skulle aldrig ha träffats under mer normala förhållanden. Filmen innehåller också ett antal oförglömliga repliker.

Jag har aldrig varit i Casablanca, och jag föddes fem år efter andra världskrigets slut. Ändå är den här filmens människor och miljöer på något förunderligt sätt så välbekanta för mig.

Det är som om jag hade varit med!

Mitt första Casablanca var i Bangkok för 35 år sedan. Jag bodde på King’s Hotel på Sathorn Road sedan några månader, och nu bevittnade vi slutskedet av USA:s krig i Viet Nam. Jag hade haft planer på att flyga in till Sài Gòn för att uppleva det på plats, men jag var för sent ute och lyckades inte skrapa ihop pengar till en flygbiljett…

Så nu satt jag här på mitt hotell i Bangkok och såg dramat utspelas på TV. Människor som flydde i vild panik, och de där kaotiska scenerna med människor som försöker ta sig in på den befästa amerikanska ambassaden, där helikoptrar lyfte ut de utvalda från taket. Och sedan från de amerikanska hangarfartygen, där man knuffade helikoptrarna över bord när man inte längre har plats för fler.

Gruppen av människor vid mitt stambord i hotellets restaurang – liksom på Blue Fox en kort promenad från hotellet – hade vuxit snabbt under de sista veckorna, och sammansättningen hade blivit allt mer absurd. På Blue Fox - vår motsvarighet rill Rick's Café - inkluderade den lokala poliser, amerikanska militära rådgivare från JUSMAG på hörnet, och spooks av alla sorter, av vilka de flesta bodde tvärs över gatan i ett hus där jag också skulle hyra en lägenhet ett år senare.

Först var det jag själv och min flickvän, som var khmer (jag har skrivit om henne här), en ung tysk kvinna, Angelika, som övergivits av sin man någonstans under en resa, och som nu var – hur ska jag beskriva det? – något slags trofé som vandrade mellan officerare inom thailändsk polis och militär. (Om jag ska vara snäll kunde jag kanske kalla henne kurtisan, men hon hade vad jag vet inga av de kvalitéer som vanligen förknippas med det begreppet.)

Så presenterades jag en dag för en vietnamesisk kvinna och hennes son, som just hade anlänt från Sài Gòn. Hon var gift med en amerikansk officer, som hade tagit dem med sig till Bangkok. Sedan hade han rest hem ”för att ordna med saker och ting” medan hon och sonen väntade på visum till USA. Men det visade sig snart att mannen var gift i USA och inte längre intresserad av sin vietnamesiska familj.

Så en dag fick vårt gäng en ny medlem, Gennaro. Han hade varit Italiens vicekonsul i Sài Gòn, och hade nu evakuerats till Bangkok. Han hade dessförinnan varit stationerad i Jakarta och var gift med en indonesiska sedan många år, men nu väntade han mest på pension och att få flytta tillbaka till Italien. Han kom ofta tillbaka från ambassaden med fantastiska italienska ostar och gott vin, som han hade fått med diplomatposten. Vi blev mycket goda vänner, och gjorde en hel del utflykter tillsammans – ibland med andra diplomater från Italiens ambassad, och med en kvinna som hörde till familjen som ägde hotellet – och med Su och hennes son. Skyddad bakom sitt diplomatpass sa han öppet att han varit medlem av kommunistpartiet sedan han var ung under andra världskriget. Han hade varit en motståndsman, och belönats med ett jobb inom utrikesdepartementet efter krigsslutet.

När man bor länge på ett litet hotell, blir det ju ett slags hem, och gränsen mellan personal och gäster kan så småningom bli lite flytande. Här blev en av receptionsflickorna särskilt god vän med mig och mitt gäng, och en kväll när jag skulle gå på bio med mina vänner, säger Kiang, som hon hette, plötsligt att den där filmen skulle jag gärna vilja se.

Hon hade givetvis fruktansvärda arbetstider och uselt betalt, så jag säger åt henne: Gå med mina vänner – jag kan se filmen vilken kväll som helst! Jag kan se efter receptionen åt dig!

Och eftersom detta är en historia från Bangkok, där ofta de mest osannolika historierna är sanna, så accepterade hon förslaget. Jag var receptionist för en kväll, och de japanska affärsmännen som bodde på tredje våningen visade inte med en min att det var något märkligt med att det var jag som gav dem rumsnycklarna när de kom in på kvällen.

Var utom i Bangkok skulle något sådant kunna inträffa?

Alla råttor lämnade det sjunkande skeppet, och strömmen av flyktingar och skojare av alla upptänkliga slag som levt i Sydvietnam, översvämmade Bangkok för en tid. Påtagligt många kallade sig ”doktor” – som ”dr Paul”. Han var tysk, och det var genom Angelika som han kom att hamna i min krets. Vad för slags doktor han skulle föreställa, framgick inte – inte heller om han hade någon fast adress någonstans. (Hans visitkort saknade adress.) Han låtsades vara något slags affärsman och hade hittat en medelålders thailändsk affärskvinna som underhöll honom för en tid. En annan, amerikansk ”doktor” sa sig ha praktiserat medicin någonstans i Viet Nam. Han hette Isaac, och nu flyttade han mellan de billiga hotellen i Bangkok, och varje gång jag stötte på honom hade han ett nytt efternamn…

En dag anslöt sig ytterligare en man till vårt stambord i hotellets restaurang. Det var amerikanskt flottbesök i stan, och hotellet översvämmades av amerikanska soldater – med hela svansen av lokala hallickar och deras flickor – plus en flicka som självständigt checkade in på hotellet och visade sig vara en smart affärskvinna som gjorde sig en mindre förmögenhet genom att sälja marijuana till soldaterna. Stekarna i restaurangen blev plötsligt dubbelt så stora, och vi som bodde här uppskattade mycket dessa sidoeffekter.

Den här mannen visade sig vara kapten i US Navy. Riktigt varför han var här sa han aldrig, men det föreföll som om han hade något slags övervakande funktion. Han hade danskt ursprung, och uppenbarligen tyckte han att det utgjorde något slags band mellan oss.

Så efter några dagar när han skulle resa, sa han att han ville bjuda på middag på The Two Vikings. Jag tyckte det var lite komiskt – och så otroligt amerikanskt – att tro att jag saknade ”hemlandets” mat i denna kulinariska metropol! The Two Vikings är en dyr, exklusiv restaurang, och det skulle aldrig ha fallit mig in att gå dit. Nu blev vi i alla fall ett gäng som tog taxi till Sukhumvit Road denna kväll – precis vilka som var med kommer jag inte ihåg – men jag minns att jag åt fläskpannkaka. (Det är enda gången någonsin som jag ätit fläskpannkaka på restaurang!)

Så när vi sitter där, så säger han plötsligt: If I had another life, I would like to be like Carl here – cool, calm, and correct!

Jag tappade hakan, och blev ärligt sagt mycket generad. Vad han menade har jag ingen aning om, men det var ju uppenbart något slags komplimang – och jag har svårt för komplimanger!

Det var en kaotisk, men intressant tid. Så småningom återgick livet till det normala. Skojarna hamnade förr eller senare i finkan, och flyktingarna fick så småningom visum till ett eller annat land. Su och hennes son fick till sist efter många månaders väntan visum till USA. Jag gifte mig – med en annan flicka – och flyttade till ett litet hus i en annan del av staden. Snart tappade jag kontakten med dem som fanns kvar av det gradvis uttunnade gänget.

Jag har upplevt fler sådana här Casablanca-situationer senare – senast när Iraks kristna började dyka upp som flyktingar i Bangkok efter att ha blivit ”befriade” av USA.

Men det är en annan historia!

Den här hemska bilden av mig utanför King's Hotel är tagen av Angelika vid denna tid

Vietnam Vietnamkriget

Bilder från Bangkok före skyskraporna finner du här!


As Time Goes By


You must remember this, a kiss is just a kiss
A sigh is just a sigh
The fundamental things apply, as time goes by
And when two lovers woo, they still say "I love you"
On that you can rely
No matter what the future brings, as time goes by

Moonlight and love songs, never out of date
Hearts full of passion, jealousy and hate
Woman needs man, and man must have his mate
There's no one can deny
It's still the same old story, a fight for love and glory
A case of do or die
The world will always welcome lovers, as time goes by


Moonlight and love songs, never out of date
Hearts full of passion, jealousy and hate
Woman needs man, and man must have his mate
There's no one can deny
It's still the same old story, a fight for love and glory
A case of do or die
The world will always welcome lovers, as time goes by


(Herman Hupfield)


"Major Strasser has been shot. Round up the usual suspects!"

onsdag 21 april 2010

Man tager vad man haver

Bilden har fått en allt större betydelse som bärare av budskap. Någonstans passerade vi en gräns, där det tryckta ordet inte längre kan konkurrera om vår uppmärksamhet om det inte har en bild som inkörsport. Barnens skolböcker ser sedan länge ut som anslagstavlor, med bilder, bildtexter och faktarutor utan synlig ordning. Det är inte längre självklart att man läser en sida uppifrån och ned. I stället öppnar man boken och låter blicken skanna sidorna, medan man tittar på bilderna och kanske läser några rader här och var.


Det är alltså läsmetoden från kvällstidningen som kommit att ta över. Mängden av information som vi exponeras för har gjort det nödvändigt för oss att sovra, eftersom det finns en gräns för hur mycket vi kan ta in. Internet har ersatt uppslagsboken på gott och ont, och jag hörde nyligen en professor berätta om nyinskrivna studenter som suckade när de fick listan med kurslitteratur: Måste vi läsa böcker!


Skulle du gå till en läkare som surfade på nätet för att diagnostisera ditt problem och leta efter lämplig behandling och medicin? undrade han.


Problemet med en lättillgänglig men fragmentiserad information är ju att det kan bli näst intill omöjligt att avgöra vad som är sant och falskt, eller hur de olika bitarna förhåller sig till varandra. Till sist kan informationen bli oanvändbar för den som saknar referensramar.


Journalistiken präglas idag av samma problematik. Det mesta har blivit en fråga om teknologi – om hur budskapet presenteras – medan innehållet hamnat i bakgrunden. En klatschig bild med en bildtext kan kanske locka läsaren att ägna en minut åt en text.


Men hur bär man sig då åt om det inte finns någon bild?


Detta är en situation som dagens massmedia har svårt att hantera!


Ibland tar man en bild som nästan visar vad man vill visa. Något liknande - något som skulle kunna ha varit det man skriver om.


Det mest flagranta exemplet på senare år är nog oroligheterna i Tibet inför OS för två år sedan. Medierna var frustrerade över bristen på bilder, och när det dök upp bilder på polis i kamouflageuniformer som pucklade på tibetanska munkar med sina batonger, så gick de genom världspressen. Bilder på kinesisk polis som klådde upp munkar var hot stuff!


Problemet var att bilderna var från Nepal (och i något fall från Indien).


Men munkarna i sina vinröda kläder var ju lätta att identifiera, och folk i allmänhet ser ju inte skillnad på kinesiska och nepalesiska polisuniformer, så bilderna fick duga! Någon fuskar, och sedan följer andra efter – många säkert i god tro!


Bilden överst dyker nu och då upp som illustration till de röda khmerernas brutalitet.


En ung man har hängts i ett träd, medan en förmodad khmer rouge slår på kroppen med en fällstol.


De röda khmererna fotograferade noggrant sina fångar i Toul Sleng, men man fotograferade inte sina otaliga avrättningar. De var inte heller offentliga – offren hämtades vanligen på natten.


Problemet med bilden överst är att den inte är från Kambodja. Den är tagen utanför Thammasat-universitetet i Bangkok den 6 oktober 1976.


Politiskt våld är inget nytt i Thailand!


lördag 17 april 2010

En dag, en bild, några frågor

Bilden ovan är på dagen 35 år gammal. Bildtexten där jag hämtat den, säger: ”Röda khmererna tågar in i Phnom Penh 1975 under folkets jubel. Några timmar senare inleddes den stora evakueringen av huvudstaden.”


Det är inte min avsikt att starta någon ny debatt kring de s.k. ”röda khmererna”, jag vill bara säga några ord om bilden.


När man tittar närmare på den, ser man genast att det är någonting som inte stämmer. En av männen på lastbilen i bildens centrum håller upp en flagga med något slags malteserkors, och man måste givetvis ställa frågan om vad den flaggan representerar. Är det verkligen de röda khmerernas flagga?


Min fråga är givetvis retorisk. Jag vet ju att det inte är så!


Bilden är mycket riktigt tagen i på en gata i Phnom Penh det 17 april 1975. (Jag vet precis var i staden den är tagen.) Tidpunkten torde vara sena förmiddagen, och männen på bilden hör till en grupp som kallade sig Monatio eller ”den nationella rörelsen”, som agerade i staden under det interregnum som inföll mellan regimens kollaps och de verkliga röda khmerernas intåg i staden.


Det var en grupp som inspirerats av Lon Non – Lon Nols yngre bror – och som trodde sig kunna spela en politisk roll genom att utge sig för att vara sympatisörer till de röda khmererna. De tog bl.a. kontroll över radiostationen, där de sände ut ett förvirrat meddelande om ”förhandlingar”.


Radiosändningen blev kort – en annan röst bröt in och sa: ”Vi har inte kommit för att förhandla. Vi kommer till staden genom vapenmakt”, varefter radion tystnade.


Gruppen avväpnades och skjöts på eftermiddagen.


Jag har hämtat den här bilden från en gratisbok från Forum för levande historia, som heter ”Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Jag fick den när jag besökte deras utställning i Gamla Stan i Stockholm förra sommaren. På den utställningen hade bilden också en prominent plats.


Nu vet jag att några tycker att jag är petig, och att detta sakfel är obetydligt sett i ett större sammanhang – bilden skulle ju kunna ha föreställt de röda khmerernas intåg – den är ju inte alls olik den äkta varan!


De verkliga röda khmererna anländer i Phnom Penh den 17 april 1975 (Xinhua)


Men det var inte så mycket bilden i sig som jag funderade över när jag vandrade in på den där utställningen, utan det den sa mig genom att den fanns där med denna felaktiga etikett. För mig signalerade den att de som skapat utställningen inte hade haft sakkunnig hjälp. Ingen som har några kunskaper om Kambodja under denna tid skulle begå ett sådant misstag.


Och när jag sedan öppnade boken och hittade följande stycke, var det ju helt uppenbart:

Här har man inte ens fått de enklaste och mest okontroversiella fakta rätt:


Saloth Sar tog namnet Pol Pot i djungeln 1969 – inte när han blev premiärminister 1976.


Han överlämnades inte till några ”myndigheter”, utan ”ställdes inför rätta” av sina egna i Anlong Veng i norra Kambodja i juli 1997, och dog i sitt lilla hus på den thailändska gränsen nio månader senare.

Pol Pot "inför rätta" i juni 1997


Detta är ju allmänt känt och fullständigt okontroversiellt.


Min fråga i sammanhanget är: Varför har man valt att anlita författare som inte är specialister på området?


Var specifikationerna på beställningsarbetet formulerade så att ingen sakkunnig ville befatta sig med uppdraget, eller – mera troligt – var ingen sakkunnig tillfrågad?