torsdag 8 januari 2009

Urskogens tystnad

Kulinariska utflykter III














För många år sedan när jag bodde på Stampgatan i Göteborg, fick jag tag på William Somerset Maughams bok The Gentleman in the Parlour – eller Herrn i rökrummet, som den svenska översättningen heter.


Boken berättar om en resa från Rangoon till Hanoi via Bangkok, som författaren gjorde någon gång på 1920-talet. Resan gick med oxkärror över land, och med flodbåtar ned till Bangkok, och sedan med ångbåt från Bangkok till Hanoi, och jag antar att den här boken på något omedvetet plan också var en inspirationskälla till mina tidiga resor på den thailändska landsbygden: om Somerset Maugham kunde lifta med oxkärror på tjugotalet – varför skulle jag då inte kunna lifta med lastbilar på sjuttiotalet?


















Efter nästan fyrtio år kommer jag inte ihåg så mycket av boken, men vissa passager satte sig i minnet för gott, och hans reflexioner över uttrycket ”urskogens tystnad” hör till dessa.


Hur kan det komma sig att ett uttryck som ”urskogens tystnad” uppstått, när det utmärkande för urskogen är det kakofoniska oväsendet? funderar han – och kommer fram till att denna ”tystnad” är en metafor för människans känsla av litenhet och ensamhet i den överväldigande urskogen.


Jag tror att han har rätt.


När jag läste boken hade jag ännu inte någon egen erfarenhet av djungler eller regnskogar, men när jag kom till Sydostasien ett par år senare, kom den där funderingen tillbaka till mig. Och när jag för första gången såg cikadorna svärma, dök den där passagen återigen upp i mitt minne.




































Man tappar hakan, och stannar upp i förundran. Plötsligt en dag är de överallt, och oväsendet är fullständigt öronbedövande! Det kan nå upp till 100 decibel enligt experterna (vilket lär motsvara en jetmotor, ungefär.)


Efter upp till 17 år i jorden som nymfer (beroende på art) kryper de fram – alla på en gång! De kommer fram i miljoner och kryper uppför trädstammarna, där de tar sig ur sitt skinn och antar sin slutliga form. Så startar de den konsert, som varar i ca tre veckor, varefter de parar sig, lägger sina ägg i trädbarken – och dör.
































De döda cikadorna ligger i drivor under träden.














Det finns ungefär 2 500 arter av cikador i olika delar av världen. De flesta är 3-5 cm långa, men i Malaysia/Indonesien där småkrypen har en allmän tendens att bli gigantiska, finns en art som blir 15 cm.


Cikadan är inte en släkting till gräshoppan, som många tror. Om man tittar närmare på den, så der man genast att den saknar de kraftiga bakbenen som är förutsättningen för att kunna hoppa. De har inte heller några täckvingar.



En svärm av cikador drar givetvis till sig en mängd olika djur. Först fåglar, givetvis, följt av ödlor av olika arter. Det blir en väldig fest, men överflödet har ingen som helst effekt på dessa arters antal, eftersom överflödet är så kortvarigt.















Så kommer människorna med sina håvar. Inte heller människans beskattning av svärmarna har någon märkbar effekt. Cikadorna håller sig högt upp i trädkronorna, och om man inte fångar dem precis när de krupit ur sitt gamla skinn, är det för sent.


Det vanligast sättet att laga till cikador, är att helt enkelt steka dem i woken.


Hur det smakar?

Det smakar cikada!


Bug buffet


Sista våren jag bodde i Bangkok svärmade cikadorna alldeles utanför huset där jag bodde. Det fanns några obebyggda, trädbevuxna tomter i grannskapet, och i mitten på mars var de plötsligt framme. Och inte ens en gammal, slamrande air conditioner kunde på långt när överrösta dem! Konserten fortsatte i tre veckor, för att sedan dö bort en dag, efter en häftig regnskur.





Då kom grodorna genast fram ur sina hålor och startade sin lika imponerande konsert, med olika arter som var och en kväker enligt sin stämma – plus en padda, som med sin väldiga bastuba fick fönsterrutorna att skallra!


Efter några dagar dök så de stekta grodorna upp i gatustånden. Jag gillar grodor! Det är inte så mycket att äta på dem, men smaken på det saftiga köttet är fantastisk! (Påminner lite om krokodil, tycker jag.)























Jag har ibland funderat över skälen varför jag tycker så mycket om att sova under bar himmel. Jag har gjort det i Thailand, Laos, Kambodja, Sri Lanka (och i olika hörn av Europa.) Några kanske tänker att det är apan i mig som känner sig hemma, men skämt åsido, så har jag ingen förklaring. Så länge som myggen inte utgör något problem, så sover jag bättre i djungeln än inomhus. Eller åtminstone upplever jag det så! Oväsendet från insekter och nattdjur spelar ingen roll, och inte ens artillerield i bakgrunden påverkade min nattsömn, när jag tillbringade några månader i gränsområdena till Kambodja – på båda sidor av gränsen – våren 1979. (Men jag vaknade varje gång artilleriet tystnade.)

__________________________________________

Här finns en länk till en samling thailändska cikador.

__________________________________________


8 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Jag har ingen erfarenhet av tropiska urskogar. men i fjällen ovan trädgränsen kan man få uppleva timmar av nästan absolut stillhet när vinden dör ut och solen steker på en sommardag. Ack vore man där! Och inte är det några stora läskiga insekter där heller. Kul foton annars. Vore jag insektsälskare skulle jag nog försöka ta mig till Malaya, men det är jag inte direkt.

Björn Nilsson sa...

PS. När artilleriet slutar skjuta finns det väl anledning att vakna till, då för då kanske fotsoldaterna kommer stormande i stället! DS

Carl Jacobson sa...

Precis! Jag menade inte att det var irrationellt att vakna, för även om inga soldater kommer stormande, så indikerar tystnad förflyttning, och nästa gång de öppnar upp, kan man befinna sig i skottlinjen.

Carl Jacobson sa...

De enda insekter som jag tycker är "läskiga" är sådana där stora, håriga spindlar. Sådana gillar jag inte! Men en blåvinge som är 15cm - man blir stum av beundran!

Fjällen är givetvis en annan sak än regnskogen. I fjällen kan det ju verkliogen vara tyst!

Jag har själv inte varit tillbaka till Lappland sedan sextiotalet, men minnena från barndomen bleknar som bekant inte!

Björn Nilsson sa...

Kanske bäst att du skyndar tillbaka för en koll innan uppvärmningen gör att trädens järnhårda bataljoner har flyttat upp trädgränsen till fjälltopparna! Kanske kan jag ge någon inspiration genom att påminna om den milda tonen från en lövsångare som låter sina toner trilla från en knotig björk strax invid där de öppna fjällhedarna börjar, mitt på dagen, när alla andra fåglar är tysta ... suck!

Carl Jacobson sa...

Hmm... L:vet är så kort, och det är så många platser man vill besöka - och återvända till! Men visst, jag har tänkt ibland att det skulle vara kul att se den där byn Bäverträsk, som jag har mina första minnen ifrån, någon gång, för att jämföra minnesbilderna med (den nuvarande) verkligheten.

Nu är det ju inte fjällen, precis,l men det är Lappland, och fjällen är inom synhåll...

Unknown sa...

Sommerset är min gamla husgud också..har ett slitet ex liggande..

Måste läsa om den nu tror jag..

Det roliga är att man kan känna igen Bangkok idag ihans skildring

Carl Jacobson sa...

Som jag skrev, så kommer jag inte ihåg så mycket av boken, men det som jag faktiskt minns har föranlett mig att nu och då söka efter den i bokhandlar och på bibliotek - utan framgång!

Men jag minns att han beskrev ett Bangkok med slamrande spårvagnar, och det har jag aldring ens sett ett foto av!

Över huvud taget är det dåligt med foton från Bangkok förr i världen, och de flesta av mina bilder från 70-ätalet, har gått förlorade under resans gång.

Och det är en stor sorg för mig!